De finns de som påstår att jazz är mossigt och tråkigt. En del tycker till och med att det är outhärdligt att lyssna på jazz. Jag tror att de aldrig vågat lyssna på riktigt. För när man hör en sångerska som Jeanette Lindström och hennes band är det omöjligt att inte gilla jazz. Hennes extraordinära […][...]

Det här är den bästa popskivan som gjorts i Sverige, läste jag någonstans. Många har hyllat den och det är ganska lätt att förstå. Jag blir glad av att lyssna på ”Lesser matters”. För mig är det som att ligga på en gräsmatta och titta upp i en himmel, där flygplan gör vackra jetstrimmor mot […][...]

The Soundtracks of our lives blev utan Grammy när Grammygalan hölls i New York. Galans stora vinnare blev Norah Jones som tog hem priset i åtta kategorier. Bruce Springsteen, Eminem och India Arie var också framgångsrika på galan. Grammy delas ut i 104 kategorier. Coldplay snuvade The Soundtrack of our lives på priset i kategorin […][...]

Att överträffa en ikon är nästintill omöjligt. Det är just det Ed Harcourt måste göra igen. Myten om honom skapar en musikalisk uppförsbacke där Harcourt hela tiden måste överträffa bilden av sig själv. Samma myt gör att jag har svårt att lyssna på den här skivan utan i varje låt leta efter den där detaljen […][...]

Jag har ett splittrat förhållningssätt till den musik Spyke gör. Ibland kan den vara fantastisk, ibland helt vedervärdig. När den är dålig brukar den få ett mekaniskt drag. Den frikopplas från allt vad känslor är och svänger lika dåligt som en trafikstockad motorväg. Medlemmarna i Spyke har tidigare spelat metall, glam, synth, funk och techno […][...]

Sunday Ada ges ut av Little Records, en underetikett till intressanta Voodoo Rhythm Records, från Schweiz, som bland annat ger ut Dead Brothers skivor. Det väcker mitt intresse. Likaså att en version av ”Proud Mary” dyker upp som spår nummer åtta. Gruppen och skivan borde vara dömda att misslyckas med det låtvalet. Sunday Ada består […][...]

Super Crickets första fullängdare kan förklaras i ett ord – rock. Rock som brukar framföras av band vars namn inte sällan börjar med det lilla ordet ”The”. Trion Schilla, Tollwé och Steven öser på rakt, enkelt och direkt. Låtarna är knappast unika. De finns en uppsjö av liknande band. Vissa mer framgångsrika, andra helt okända. […][...]

Kompet är släpigt och tillbakalutat. Pianot är skitsnyggt. Blixa Bargelds steel guitar går rakt in i magen. Orden är känsliga när låten når sitt klimax i sista versen: ”Sometimes our secrets are all we've got With our lives we must defend Sometimes the air between us, babe Is unbearably thin Sometimes it's wise to lay […][...]

Eyedrop kan vara ett bekant namn för er som bor i södra Sverige och/eller er som intresserar er för demoband. Bandet har figurerat i P3 Demo och uppträdde på Rookie 02 i Hultsfred. För mig var bandet obekant fram till dess att ”you and med vs. the machine” landade på mitt bord för ett par […][...]

Att Thin Lizzy, Kiss och Whitesnake hade sina respektive storhetstider under 1970-talet håller nog medlemmarna i The Peepshows med mig om. Bandet har på sina tidigare skivor larmat på i både punk- och hårdrockland. Den här gången har de lugnat ned sig en aning, men låter jämnare och svängigare än någonsin. ”Refuge for Degenerates” tog […][...]