Pram känns ganska konstruerade i sin musik. Eller konstnärliga. Här blandas jazzig dub med postrock, pop och varieté-toner. Uppbyggda av dekadens, film noir, svärta. Influerad av andra klassens syltor och sexklubbar på kontinenten.

När det är som bäst griper det tag, som inledande ”Track of the Cat”. En skönt dekadent instrumentalare.

När det är som sämst känns det bara pretentiöst och fånigt. Lika exotiskt och erotiskt som Kiviks marknad. Inte alls, med andra ord.

Det finns många artister som gör den här typen av musik. Pram är varken bäst eller sämst.

Men jag lyssnar 99 gånger av 100 hellre på danska Swan Lee.