Max Waltman är utan tvekan vän med språket. Han skriver fyndiga texter med fyndiga ordvändningar. På den här skivan består resultatet av sex låtar. Rock på svenska. Stabilt svängande. Influerad av sentida Rolling Stones och ett gäng andra farbröder. Det hade kanske varit underhållande om inte band som Pontus & Amerikanerna, Tapirerna, BeBop, Herberts Hermeliner […][...]

1979: Joy Division 1982: Lords of the New Church 1984: New Model Army 1984: The Cult 1985: The Jesus and Mary Chain 1988: Dreams So Real 1999: Madrugada Det senaste tillskottet på Morrison Hotel heter Fake Moss. De flyttade in ganska nyligen. Samtidigt som Melissa Auf der Maur. Och Fake Moss är ett band du […][...]

Ibland dyker det upp positiva överraskningar i skivhögen. Även i de mest fantasilösa förpackningar kan det ligga små musikaliska guldkorn. Här är det Finn Andrews som dyker upp likt gubben i lådan, med låtar som svänger duktigt och ett par rejält slitna stämband. Han sjunger med samma kraft som James Skelly, Liam Gallagher och Gary […][...]

Melissa Auf der Maur är på väg framåt. Hon har skrivit låtar och tagit en imponerande laguppställning musiker till den här skivan. Med lyckat slutresultat. Skivan ångar av vilja i form av svärtad rock som bär på arvet av goth, grunge och stoner i olika doser. Ibland gör sig en glimrande popådra påmind. Det finns […][...]

Ta några tidiga Black Sabbath-skivor. Och lite Pink Floyd från samma tid. Kör ihop musiken i mixern i dina hörselgångarna och häll över en rejäl marinad av pårökt och genomsyrad psykedelisk pop från samma tid. Skriv några kloka rader om Patchouli. Vässa gitarren. Softa gitarren. Nyansera och frasera så flummigt det går. Se till att […][...]

Fyrtio låtar på en synnerligen välmatad dubbel. En låt är helt ny. Någon har varit b-sida på singel. Någon kommer från en Taube-samling. Ändå är Perssons diamanter långt ifrån optimalt samlade. Eftersom det – av rättighets- och bolagsskäl förutsätter jag – helt saknas låtar från de två sista skivorna Perssons Pack spelade in, nämligen ”Längre […][...]

Det finns en viss typ av svensk musik som jag har svårt att tala om. Eller beskriva. Den har utövats av band vars namn kommer och går. Med den gemensamma nämnare att de oftast inte gör så stort väsen av sig nationellt eller internationellt. Lokalt kan de däremot hyllas som rena gudarna. Medlemmarna i Splicer […][...]

Jag har läst ett par rejäla sågningar av den här skivan. Och visst, var det lockande. Att lyssna på den här skivan en gång, för att sedan ta hem ett par lättköpta skratt på några elaka rader om Göteborgs kanske präktigaste låtskrivare. Bollen ligger ju där på straffpunkten. Målet är vidöppet. Inte minst på grund […][...]

Står på perrongen och väntar på tåget hem. Det är kallt. Bredvid mig står en man som ser ut att ha alla sina världsliga ägodelar i den slitna och spruckna blå vinylkassen från IKEA. Han nynnar lite för sig själv. Tar några ostadiga steg för att mildra kylan. Strax innan har jag sprungit ihop men […][...]

Med bra blås kommer man långt. Ta Clay Allison från Linköping. Ett band som gör ganska ordinär vemodsfärgad pop av klassiskt svenskt märke. Låt vara att bandets låtar höjer sig något över mängden, men det är blåset som gör skillnaden. För med en trombon som hanteras med känsla skapas magi. Fred Wesley. Nils Landgren. Viktor […][...]