Om det är artisten eller recensenterna de inte tror på kan jag bara spekulera i. Men inte heller den här gången skickar skivbolaget John Frusciantes skiva. Nåväl, jag har just köpt den och hunnit lyssna ett par gånger. Den resa Frusciante och Josh Klinghoffer är ute på kan bli en riktigt klassiker. I ordets rätta […][...]

Viktiga band: Stryper, Whiteheart, Leviticus, Jerusalem, Petra. Den kristna metallen kännetecknas av ett brinnande engagemang och stark tro. Något som krävs när man som godhjärtad förkämpe går in på den onda musikarenan. Störst i den här ganska lilla genren är Stryper. Ett sällskap militanta pudelrockare med två bröder från Orange County, Californen, som mittpunkt. Som […][...]

Viktiga band: Torch, Crystal Pride, Motherlode, Aphrodite, Six Feet Under, Heavy Load, Lynx, Dalton, Swedish Erotica, Alien, EF Band, 220 volt, Treat, Baltimore, Force, Leviticus, Talisman. Den svenska metallvågen under åttiotalet kännetecknades av många band som var stora lokalt, men aldrig fick något nationellt eller internationellt genombrott. Vi läste om dem i Okej och Rocket, […][...]

Viktiga band: Magnum, Dare och Ten Mittemellan den progressiva metallen, symfonirocken och FM-rocken hittar vi tomtemetallen, eller Magnum-schlagern. Ofta missuppfattad som tomterock på grund av de karakteristiska skivomslagen med sagotema. Men egentligen sjunger ju Bob Catley och de andra om kärlek och fred på jorden. Och inte alls om tomtar och troll. De har mer […][...]

Viktiga band: Journey, Giant, Survivor, Foreigner, Loverboy, Boston. Metall är fel ord. Det här är snarast en tuffare version av västkustrock. Här snackar vi kärlek, solbränna och äldre herrar. Med nedvevade sidorutor glider de fram mot Venice Beach och ur bilstereon krämar låtar signerade Dianne Warren, Russ Ballard och Desmond Child. Solen går ned inför […][...]

Några ikoner: Yngwie J. Malmsteen, Steve Vai, Vinnie Moore, Tony MacAlpine, Joe Satriani. Attlyssnapåteknikmetallärsomattläsa entextutanmellanrumpunktereller kommateckenmanblirsnabbttröttochorkar interiktigtmedisvängarnaommaninteär fetishistmedinriktningpåklassiskmusik kråsskjortorochguldkedjorklassiska influensersomYngwieJMalmsteeneller jazzfusionsomSteveVaigitarrfantomerna imponerarmedsinspelskicklighetmen intemedlåtskrivandeochsjälvinsikt.[...]

En grov generalisering av hårdrockare, såväl utövare som lyssnare, är att de är smaklösa typer. Som alla generaliseringar är den förstås ytterst falsk, men ibland undrar jag om det inte stämmer trots allt. En titt på några skivomslag och du förstår. Den brinnande mannen En brinnande kille dyker från en trampolin. Hade funkat bra om […][...]

Hårdrock är något av det mest adrenalistinna och homoerotiska som finns. Pojkar blir män och gör saker tillsammans. Med varann. Det skapas band och byggs broar. Motorolja, svett, läder och nitar. Men, det fanns hårdrockande kvinnor redan på åttiotalet. Här är några jag minns. Joan Jett och Lita Ford Inledde karriärerna tillsammans i legendariska The […][...]

Vinny och Carmine Appice Basist och trummis. Har spelat med Dio, Black Sabbath, Vanilla Fudge, King Kobra och många fler. Två ikoner i amerikansk hårdrock. Bröderna McManus De tre irländska bröderna Pat, John och Tommy McManus rockade hårt i Mama's Boys på åttiotalet. Bara för att bli bortglömda. Ett av få dåtida band med fiol […][...]

När jag var hårdrockare hatade jag svensktoppen och schlagerfestivaler passionerat. Dansbanden skulle brinna i helvetet. Mina idoler hade långt hår, läder och en och annan nit. Och kunde spela. På riktigt. I pojkrummet låg drivor av tummade exemplar av Okej. Och Rocket. På glättat papper poserade mina favoritartister på slicka bilder bredvid texter signerade en […][...]