En grov generalisering av hårdrockare, såväl utövare som lyssnare, är att de är smaklösa typer. Som alla generaliseringar är den förstås ytterst falsk, men ibland undrar jag om det inte stämmer trots allt. En titt på några skivomslag och du förstår.

Den brinnande mannen
En brinnande kille dyker från en trampolin. Hade funkat bra om det inte vore mesiga kärleksrockarna Giant som hade honom på sin andra skiva, ”Time To Burn”.

Före lobotomin
Det fanns en tid när Ritchie Blackmore inte gått vilse i medeltiden. Då släppte han fram ett läkarlag på omslaget till en Rainbow-skiva, ”Difficult to cure”. Vi får väl se om han kryar på sig.

Dra åt helvete!
Fyra tuffa hårdrocksänglar för djävulen tillbaka till helvetet. Konceptet hade kunnat funka, om de anlitat en annan illustratör. Och inte sneglat så hårt på Heavy Loads omslag. Strypers ”To hell with the devil” är förstås en klassiker i sammanhanget.

Mammas pojkar på fel spår
Det är inte bröderna McManus mamma som har tröttnat på sönernas keltiska hårdrock och eldar upp deras instrument. Det är faktiskt en modell. Som plåtats av en riktigt fotograf på uppdrag av en professionell formgivare. Med en kreativ idé.

I alla fall enligt texten på baksidan. Jag är tveksam. Och hade haft full förståelse om det var mamman.

Sluta kladda
Ingen kan nog, eller vågar nog, förklara vad tanken bakom det här omslag var. Men, Hannovers stolthet har iallafall ett ishockeylag döpt efter sig. ”Lovedrive” är ett stolpskott, som många andra av Scorpions skivomslag.