Om det är artisten eller recensenterna de inte tror på kan jag bara spekulera i. Men inte heller den här gången skickar skivbolaget John Frusciantes skiva. Nåväl, jag har just köpt den och hunnit lyssna ett par gånger. Den resa Frusciante och Josh Klinghoffer är ute på kan bli en riktigt klassiker. I ordets rätta bemärkelse. ”Will To Death” är nästan lika bra som ”Shadows Collide With People”. Vilket säger en hel del.

Fem skivor kvar. En varje månad, året ut. Om alla skivor – mot förmodan – skulle hålla samma klass är det musikhistoria som skrivs. Synd bara att skivbolaget inte verkar tycka det är viktigt att visa upp.

Trots detta, recensionen kommer så småningom. Kanske inte i din lokaltidning. Troligen inte i kvällstidningen. Men här.

Här är resten av skivorna jag lyssnar på i juli. Skivor ni kommer kunna läsa om senare i sommar.

The Bees ”Free The Bees”
Colour Of Fire ”Pearl Neklace”
Sivert Höyem ”Ladies And Gentlemen Of The Opposition”
Tungsten Carbide Drills ”Tungsten Carbide Drills”
Zamarro ”Lustintranslation”
Johan Bergqvist ”Throwaway Moments”
The Jan Martens Frustration ”The Jan Martens Frustration”
Sufjan Stevens ”Greetings From Michigan…”
Marjorie Fair ”Selfhelp Serenade”
My Red Cell ”13 in my 31″

För övrigt verkar Chris Robinsons kommande skiva med New Earth Mud kunna bli riktigt, riktigt bra. Vem trodde det om den gamle Black Crowes-grundaren?

Nu är det ledigt. Jag går in i radioskugga. Söker mig frivilligt till områden utan täckning.

Till skillnad från John Frusciante.