Thunder Express andra skiva är i grunden en rock’n'roll-bagatell. Inget som får jorden att rotera ett extra varv, men ändå bra. Stabilt svängande låtar med sjuttiotalsdoft. Lite boogie, lite lugnare och lite annat. Robert ”Strängen” Dahlqvist är trogen sina influenser och som helhet ligger det inte alls särskilt långt från det han vanligen gör med […][...]

1970 sjöng John Lennon ”A working class hero i something to be”. 2007 sjunger Micke Herrström ”A consumer citizen is something to be”. Det är trettiosju år mellan låtarna. Nästan en livstid. Men ändå är de släkt, eller kanske blodsbröder. Resultat av den ensamme mannens klagan. Utanförskapets rocklyrik. Jag har låtit den här skivan ligga […][...]

Om någon svensk ska sjunga om hur det är att sitta på en sunkig krog i Hamburg och vänta på döden är det Thåström. Om någon ska spela gitarr till den sången är det Ossler. Om någon ska rama in det hela är det Hellberg. Om någon följt deras väg fram till den här skivan […][...]

Det mesta är skrivet om Weeping Willows. Vemodet, de stora gesterna, Södermalm – orden och meningarna har gått runt i artiklar och recensioner under tio år. Några har till och med fått för sig att bandet skiftat karaktär och provat såväl synth- som arenarock. Själv känner jag att det räcker med att konstatera att den […][...]

Det finns stunder då Black Belt svänger på ett sätt som får mig att drömma om jeans, svett och män i bara överkroppar på samma sätt som min gänglige kollega Peter Dahlgren gjort tidigare. Stunder då den här trion piskar upp känslor i mig som bara rock i fritt fall kan göra. Då mitt alldeles […][...]

OK, det kanske inte är världens nyaste nyhet, men inte förrän idag har jag noterat att Arvikafestivalen har bokat IAMX till sommaren. IAMX! Världens bästa Chris Corner. Jag kommer! Det är dags att göra comeback. Alla andra festivalbokningar kommer hädanefter kännas blekare än vanligt. Men, jag är lite sugen på att se Wolfmother också. I […][...]

I november 2002 hörde jag det här bandet första gången och blev djupt förälskad i deras skiva ”Too Good To Be Famous”. Sedan dess har det varit ganska tyst om The Celophane Flower. Inget genombrott i sikte. Men ett par långresor och lönespecar senare samlade bandet ihop sig och spelade in nya låtar på den […][...]

Ibland måste det kännas hopplöst. Du gör din musik och strävar på. Vill nå fler som lyssnar. Men du råkar röra dig i en fåra som är upparbetad på såväl bredden som djupet. Förknippad med en, eller kanske två, personer i ett litet land med förbittrade veta-bättre-typer och jantes allra största vänförening. Du kunde valt […][...]

Med anledning av Moneybrothers framgångar på svenska känner jag mig tvingad att skriva den här recensionen. Som tips. Det handlar om Ebba Gröns självbetitlade tredje skiva. Den med franska liljor på omslaget. En av de allra bästa som gjorts i det här landet. Den fyller tjugofem år i år. I centrum står Sveriges bäste rocksångare […][...]

Harri Mänty är inte längre gitarrist i Kent. Bristande motivation uppges vara orsaken. Kent är mitt uppe i arbetet med ett nytt album som förväntas komma ut under hösten. För den som är konflikträdd kan det kännas tröstande att Harri och de andra fortfarande är kompisar, allt enligt kent.nu[...]