Det mesta är skrivet om Weeping Willows. Vemodet, de stora gesterna, Södermalm – orden och meningarna har gått runt i artiklar och recensioner under tio år. Några har till och med fått för sig att bandet skiftat karaktär och provat såväl synth- som arenarock. Själv känner jag att det räcker med att konstatera att den här orkestern kommit fram till den här punkten i sin karriär genom att skriva starka gråtlåtar som sjungs av den djupaste blå rösten som radion matat ut sedan femtiotalet.

”Fear & Love” är Weeping Willows femte album. Kanske något mer sammanhållet än de tidigare. Andy Bells produktion har förpackat låtarna i paket som är lite mindre än tidigare. Om det är därför, eller för att låtskrivandet varit mer fokuserat, vet jag inte, men i mina öron har Weeping Willows inte låtit så här direkta sedan ”Broken Promise Land”.

Tio år efter debuten har bandet skrivit några av sina allra finaste låtar. ”If You Know What Love Is”, ”The Burden”, ”Peace & Love”, ”Whispers” och ”I Can’t Feel It In Here” är kreationer minst lika fantastiska som sina allra mest välkända syskon från tidigare Weeping Willows-generationer. Och om du, liksom jag, minns The Verves ”Urban Hymns” som en av nittiotalets bästa skivor kanske du blir intresserad om jag beskriver ”A Man Out Of Me” som en av de där fokuserade låtarna Richard Ashcroft inte fått till sedan dess.

En underbar låt. Fulländad.

2007 låter kärleken enligt Weeping Willows mer, genom att vara lite mindre. Förpackad i en samling låtar som tillsammans är vårens allra viktigaste ledmotiv i min värld. ”Fear & Love” är en oerhört bra skiva. För dig som tycker att kärlek är det minsta viktigt.

Fler ord behövs inte.