Efter att i ett antal år ha arbetat som musiker för DFA Records och med undantag för minihiten Hold On mest gjort sig kända för ett antal mer eller mindre lysande remixer av till exempel Friendly Fires, MGMT och Moby får Holy Ghost! nu glänsa med eget material. Men även om Static On The Wire […][...]

Efter att på förra årets Arvikafestival ha sett James Yuill förpassa sin akustiska gitarr till bakgrunden för att istället helhjärtat ratta fram bröstbultande effekter och rytmer är det ingen direkt chock att Movement In A Storm är mer fokuserad åt den delen av hans musik. Inget jättekliv kanske men där effekterna och beatsen på debuten […][...]

Efter att i snart två decennier ha förkroppsligat den brittiska popdandyn tog så Neil Hannon begreppet ytterligare ett steg förra året när han som ena halvan av duon The Duckworth Lewis Method släppte ett konceptalbum om en synnerligen ärkebrittisk företeelse med programförklaringen: A kaleidoscopic musical adventure through the beautiful and rather silly world of cricket. […][...]

Visst märks det att Anders Boson har sin bakgrund i jazzen. Den där omisskännliga svenska jazztonen, lätt vemodig och finstämt melodiös med bara ett uns folkton, är ständigt närvarande någonstans i bakgrunden fast polerad till en mer sober elegant variant. Dessutom får den dela på utrymmet med en lika stor del klassiskt popsnickeri. Ibland, som […][...]

Efter att på Jim i princip ha slipat bort alla kantigheter och helt omfamnat retrosoulen har Jamie Lidell på Compass återigen tagit ett steg mot den genrefusion han tidigare gjort sig känd förr. Men samtidigt som det i viss mån är en återgång är det också ett gigantiskt steg framåt. För sättet han blandar på […][...]

Det vore väldigt lätt att avfärda Brooklynduon Javelins tungt nostalgiska och ständigt genrehoppande sound som musik med en allvarlig koncentrationsstörning men sanningen är precis tvärtom. För allt som låter som knastriga samplingar från skivor ur de allra dammigaste reabackarna, och det är det mesta på No Más, är egentligen omsorgsfulla, tidsödande och pinfärska nyinspelningar från […][...]

När Martina skrev om Ayrton Senna konstaterade hon avslutningsvis att de fyra låtarna på EP:n var precis lagom. Ett helt album med bandets glättigare pastellfärgade sound skulle antagligen vara för mycket. Subiza är svaret på den funderingen. Delorean har dessutom inte bara fyllt ett helt album de har tagit det hela ytterligare ett steg och […][...]

Förra året galopperade ett helt kollektiv med djur in och slog undan benen på inte bara mig med ett album sprängfyllt med högst egensinnig men ändå melodiös elektronisk pop. En kombination som räckte för att hamna högt upp på många listor när det var dags att sammanfatta fjolåret. I år smyger sig en ensam Caribou […][...]

När pressreleasen trillade in i e-postlådan hoppades jag verkligen att det handlade om ett prematurt första april-skämt. Men nej då. Det visar sig att Di Leva menar allvar när han väljer att tolka ett dussin av 80-talets allra största hits så som han tror att de skulle låta om de släpptes idag. Något som i […][...]

Efter ett antal hyllade singelsläpp, ännu fler remixer åt artister som Moby, The Prodigy och KRS-One och mixskivor med deras Fabric Live-bidrag som ett lysande exempel vore det märkligt om inte de tre holländarna i Noisia visste hur man sparkar igång sin första fullängdare. Naturligtvis gör man det genom att blåsa bort allt motstånd direkt […][...]