För att skriva det här måste jag erkänna en sak. Tills för några timmar sedan visste jag nästan ingenting om Daniel Johnston. Jag visste att han var amerikan, fetlagd och spelade musik som var ostämd och, trodde jag, svårtillgänglig. Så kom då Popcorn och med Popcorn den underbaraste, finaste och mest fascinerande musikdokumentärfilm jag någonsin sett. (Och notera att jag då räknar in både med ”Fallen Angel”, ”Jandek on Corwood” och ”I´m Trying to Break Your Heart”.) Musikfilmfestivalen Popcorn har bjudit på många pärlor genom åren men ingen gnistrar blankare än ”The Devil and Daniel Johnston”.

Viktigast förstås är Daniel Johnston själv. Född för 44 år sedan som sladdbarn i en djupt religiös familj noterade hans omgivning tidigt att Daniel var annorlunda jämfört med sina jämnåriga kompisar. Han ritade blodsprängda pingisbollsformade ögon i skolan och gjorde super8-filmer där han själv gestaltade alla roller. Han pratade om att bli konstnär och världsberömd. Han förälskade sig en tjej, Laurie, i skolan som han övertalade att säga ”I love you Danny” på ett kassettband. Han gjorde demoband med namn som ”Songs of Pain” och ”Hi, how are you?”. Hans rum var en dunkel och kreativ studio där teckningar, kassettband och instrument blockerade golv och väggar. Han ville inte plugga eller hjälpa till hemma eftersom hans liv hade ett annat syfte. Han skulle ju bli konstnär och musiker.

Han flyttade hemifrån till sin bror och gjorde om garaget till en musikstudio med en orgel placerad på bänken där hans bror tränat sina biceps. Han fortsatte spela in demos och delade ut dem gratis till alla som ville lyssna. Många av låtarna handlade om Laurie, som nu gift sig och därmed krossat Daniels hjärta. På framsidorna tecknade han grodor med pratbubblor. En dag försvann han ur sin brors garage och ingen hörde av honom på månader. Det visade sig långt senare att han tagit jobb på en kringresande nöjespark.

Daniel Johnston lider av manodeppressivitet och har åkt in och ut på institutioner under många år alltmedan hans kultstatus bara ökat. Under tidigt 90-tal använde Kurt Cobain en t-shirt med Daniels groda under intervjuer och TV-framträdanden vilket förstås inte minskade allmänhetens intresse för den mystiske folksångaren vars sånger ofta handlade om Djävulen, ondskan, begravningar och, än idag, Laurie. Daniel Johnstons vanföreställningar har lett honom till, bland annat, arrest för klotter på Frihetsgudinnan, misshandel med järnrör av sin manager, störtande av sin fars flygplan (han slängde ut nyckeln och tog över spakarna då hans far skulle flyga honom hem från ett framträdande) och skrämsel av en gammal kvinna så att hon hoppade ut ur sin lägenhet och bröt båda vristerna.

Fullkomligt och villkorslöst älskad av sin familj, sina vänner och sina tusentals fans har Daniel Johnston sedermera återvänt till livet utanför institutionerna. Idag bor han hos sina föräldrar och hans far sköter hans management. Han spelar i ett lokalt band i småstaden där han bor och säger själv att han mår bättre än någonsin förut. Han är mycket fet.

Allt detta (varvat med den unika, desperata och stilbildande folkmusik som är Daniel Johnstons) berättar hans vänner, hans familj, hans tidigare flickvän och Daniel Johnston själv om i ”The Devil and Daniel Johnston”.

Som sagt. För några timmar sedan visste jag ingenting om Daniel Johnston. Nu vill jag bara att det ska bli morgon så jag kan köpa allt jag hittar med denne kreativa jättemänniska.