När hände det här? När blev jag så blasé att jag missar konsert efter konsert på grund av så enkla förutsättningar som lite öl, lite avstånd, lite slöhet? Har det alltid varit så? Jomenvisst har det väl det. Jag minns när jag missade Thåström. Jag var fortfarande tonåring då, och jag hade peppat ungefär tre månader inför konserten jag aldrig skulle glömma. Så när det väl var dags glömde jag den visst. Bokstavligen.

Efter några festivaler avklarade och någon kvarvarande under sommaren 2006 känns det därför skönt att Arvikafestivalens program knappast på någon punkt får mig att ge mig själv löften jag ändå aldrig kommer hålla. Och som i slutändan, på hemresan, får mig att sucka tungt över mig själv och bidrar till den sedvanliga söndagsångesten.

Hur som helst. Arvikas program, som jag bläddrade igenom då jag anlände en sen torsdagskväll, med överstrykningspennan käckt i handen, fick nästan inga gula markeringar alls. Mycket kändes som gammal skåpmat. Annat kändes som ny skåpmat. Det är inte Arvikas fel att de ligger så sent på sommaren. Men det har onekligen sina följder. Men The Knife var ett måste. Efter den oförglömliga natten längst framme vid scenen på Berns tidigare i år visste jag att detta var ett av de av de fåräknade tillfällen man får att se något som kanske inte alls kommer hända igen. Något fantastiskt, något omtumlande, nästan skrämmande intensivt. Så var känslan på Berns, och så var känslan i Arvika.

Att tränga sig längst fram på Arvikafestivalens största scen visade sig vara en annan sak än på städade Berns Salonger i Stockholm. Vassa armbågar visade sig inte räcka. Här behövdes manlig eskort, två hårda händer att klamra sig fast vid då den bultande publiken tumlade åt än det ena, än det andra hållet. Folk föll. Folk skrek. Folk rusade blint in i varandra för att få en närmare blick på syskonen Dreijer som iklädda svart och med kusliga projektioner framför och bakom sig framförde material från framförallt senaste skivan, men också en del av de äldre låtarna. Allt i en lika dunkel, luguber tappning.

Det är ju så vackert. Men i kombination med den fallande publiken. De värkande revbenen. Den pirrande rädslan att tappa greppet om sina vänner, falla fritt, landa på marken där ingen alls skulle märka att de trampade på mig, gjorde konserten till mindre fantastisk och mer läskig än vad den kanske förtjänade.

Nationalteatern. Man undrar hur många år till de kan leva på hitsen från dåtiden. Barn av vår tid. Livet är en fest. Velour och hasch, flottiga skägg och drömmar om en annan värld. Kanske är det tidlöst, det kändes lite så när jag tittade ut över den unga publiken som sjöng med i texterna. Bredvid oss låg ett par och hånglade så att könsdelar stack fram ur byxor. På andra sidan stod föräldrar på festival och smålog och mindes säkert sin ungdom. Och trots att jag för länge sedan tröttnat på texter om Greven, Plast och Jag, blev jag varm i hjärtat. På ett härligt folkhögskolesätt. Peace Love och förståelse.

Sen var det ju en hel del annat också. Hitkavalkader jag hörde på avstånd, tryggt sittande på en filt vid en lastbil uppbäddad med madrasser och täcken. The Sounds må vara eller inte vara en produkt för JC-generationen, men herregud. Hits kan de skapa. Detsamma gäller Teddybears och det hade jag alldeles glömt bort. Franz Ferdinand såg jag av en slump och det hade jag nästan lika gärna varit utan. Energifattigdom är ordet, om det hade varit ett ord.

På vägen hem från festivalen drabbades jag först av ångesten för allt jag inte såg, men då hade jag ett program alldeles tomt på lysande överstrykningar att ta fram och bläddra i, och så var den saken ordnad.