Jag kan inte förstå hur The Raconteurs kan kännas så tråkiga. Särskilt när Jack White som en del av The White Stripes knappt gjort något fel över huvud taget. Egentligen är jag förstås mest besviken. Kommer ihåg hur jag tänkte hur bra det skulle bli när Brendan Benson och Jack slagit sig ihop för The […][...]

Henry Fiat’s Open Sore Mondo Blotto Alleycat Records/Border Det är svårt att inte charmas av de maskerade sluskarna. Det är kanske inte lika hetsigt som tidigare, men låter helt klart bra. Myspace Jucifer L’autrichienne Relapse Records/Border En smått schizofren duo. Börjar med en PJ Harvey-doftande låt, sedan något som kan liknas vid crustharvande och sedan […][...]

Om man sätter ihop allas topplistor borde man komma fram till någon allmän topplista, tänkte jag och satte ihop årsbästalistorna för dagensskiva.com (både redaktionens och er), Blender, Close Up, Filter, Harp, The Guardian, Metacritic, Mojo, Musikbyrån, NME, Paste, Pitchfork, Q, Rolling Stone, Sonic, Spin, Stylus, Time och Uncut. Jag tog de bästa 25 och delade […][...]

Det här Bostonbandet tror att de är grunge, men är egentligen distmättad stoner-pop som vilar på ett stadigt fundament av sextiotal. Cave In-geniet Stephen Brodsky har varit involverad i en rad innovativa projekt tidigare och har investerat en del lysande idéer även i Pet Genius. De experimenterar hejdlöst med vindlande skalor, lite väl ihärdigt ibland, […][...]

The Good, The Bad & The Queen The Good, The Bad & The Queen Låtarna placeras text- och ljudmässigt i Albarns och Simonons närområde. Det blir dystra sånger om livet i England, London och Portobello i baksmällan efter 80- och 90-talet – i skuggan av ett krig mot terrorn de inte vill veta av. Det […][...]

Tre nya videor att diskutera och kommentera. Svänger, svänger inte? Bangers & Cash B.O.O.T.A.Y. Spank Rock lever ut sina booty bass-fantasier. Bra låt, bra video. Skaka den hårt. Ghostface Killah med Beanie Sigel och Styles P Toney Sigel A.K.A. The Barrel Brothers Big Doe Rehab är ingen Fishscale eller Iron Man och hade mått bra […][...]

Elin Alvemark toksågar Musikbyrån presenterar Detroit. Jag tänker inte säga att hon gör det helt utan poänger även om min invändning snarare ligger i att jag hellre sett linjen dras från p-funken och George Clinton fram till hiphopen och J Dilla (eller Eminem om man nu vill gå på bredden). Men det är ju en […][...]

Hur bra är det här egentligen? Jag har alltid haft ett ambivalent förhållande till Nick Cave, för alla har en personlig relation till alla de konstellationer han har presenterat sig genom under åren, så hur ska jag låta min syn på honom råda? Jag hör musiken och hör en man som har så ofattbart mycket […][...]

Om The Bronx debut lät som ett urspårat kärnkraftsdrivet lok eller en uppretad noshörningshjord så är uppföljaren mer sansad och nyanserad. Den mest primala rock'n'rollen har lämnats i sidoprojektet The Drips händer. Storbolagsdebuten är däremot ingen mjäkig och tillrättalagd halvtimme. Den är bitvis mer metallisk än föregångaren, men framför allt är den mer varierad. Bandet […][...]

När Emmabodafestivalen i våras släppte delar av sitt program upplevde jag en paradoxal känslomix. Dels bubblande förväntningar, dels utmattning eftersom jag insåg att den sista lediga sommarhelgen – den som skulle användas åt vila, hämta krafter, slappa i solen – härmed var uppbokad. Hur som helst. Lyckan vägde såklart tyngre, och orsaken stavas Tralala. Av […][...]