Recension

- Consolers of the Lonely (album, mp3) The Raconteurs
- 2008
- XL/Playground
Lånt paj
Jag kan inte förstå hur The Raconteurs kan kännas så tråkiga.
Särskilt när Jack White som en del av The White Stripes knappt gjort något fel över huvud taget.
Egentligen är jag förstås mest besviken. Kommer ihåg hur jag tänkte hur bra det skulle bli när Brendan Benson och Jack slagit sig ihop för The Raconteurs. När de skulle gå förbi de självpåtagna ramar som The White Stripes satt upp och blomma ut som något någon rockgud ritat upp.
Jag försökte bli hänförd av Steady as She Goes, men jag lyckades inte alls. Jag lyssnade troget på skivan, men den studsade bara på ytan. En ytlig rockskiva i lånad skinnpaj.
När nya skivan dök upp hade jag blandade känslor. En del hoppfullhet för att de denna gång skulle infria mina förväntningar. En del besvikelse redan från början för att jag inte trodde att de skulle lyckas.
Och när jag började var det mest det fula huvudet som tittade upp. Jag surade och vägrade riktigt höra.
Men när jag kommit över de första känslorna och börjar se lite nyktrare på Consolers of the Lonely så går det lite bättre. Det är en mycket trevligare skiva. Men samtidigt bara.
Bara en rockskiva. Bara en kliché. Lite traditionellt, lite rötter, lite … en kostym. Eller kanske en skinnpaj. Fast de ställer sig i gamla kostymer på omslaget. För de vill så gärna något annat. Knyta an till tradition och tanke. Men det känns mest påklistrat.
Det finns en del bra låtmaterial här, som Rich Kid Blues, Five On The Five och Top Yourself. Men alltför ofta är det mest storvulet och svulstigt i ett försök att nå något de helt enkelt inte räcker till.
Publicerad: 2008-04-12 00:00 / Uppdaterad: 2008-04-12 00:20
9 kommentarer
Jag tycker att denna skiva är värd ett bättre betyg. Visst är det inte särskilt originellt, men jag bra är det! Lyssna bara till ”You don’t understand me”, en välsydd ballad värd att nämnas.
#
särskrivning?
#
Tråkigare än hårdbröd.
#
Klockren analys. Hade några mindre kända musikanter snott ihop denna platta (eller den förra för all del) hade den aldrig utgivits. Oerhört slätstruket.
#
Mja… ingen klassiker direkt, men nog är den iaf värd en 6:a el 7:a?
#
Klart de är tråkiga, hur skulle det kunna bli annat när Jack White är inblandad?
#
Tycker betyget stämmer, den är lång och slätstruken vilket inte är någon bra kombination. Det enda undantaget är ”carolina drama” som är en episk pärla.
#
Jack White är bäst i koncentrerad form, dvs White Stripes. Men detta är en helt ok platta.
#
Skivan är helt i min smak. Orginalitet är klart överskattat när man redan vet vad man gillar
#
Kommentera