Det är egentligen helt jävla omöjligt att lista de bästa skivorna ur ett helt årtionde. Vi gav oss fan på att göra det. Det här är min lista, den sammanställdes för några veckor sedan. Skulle jag ge mig på att göra en ny skulle den antagligen inte se likadan ut. Föga förvånande domineras listan av […][...]

Ju mer jag grävde i skivhögar, backar och hårddiskar gjorde sig musikminnena påminda. Musikhändelser som sammanfattar mer eller mindre hela mitt vuxna liv. Där låg I Am Trying to Break Your Heart-dokumentären och surade i ett hörn. Minnet av att gå hem från jobbet dagen då Elliott Smith dog dök upp och tvingades bort. Gången […][...]

Freddie Wadling The Dark Flower/Den mörka blomman Tvetydigheten i att vara artistsveriges mest ljusskygga personlighet och samtidigt en av de mest älskade artisterna är långt från självvald, men likafullt ett faktum. – Jonas Appelqvist Fever Ray Fever Ray Ingen kan som Karin. Känns som ett naturligt steg efter Silent Shout. Tills skivan släpps ordentligt tänker […][...]

Fever Ray Fever Ray Jag slås av det stora mörkret på Fever Ray:s självbetitlade debutskiva. Men jag är osäker på vad mörkret består av. /…/ Det långsamma tempot och de mörka malande tonerna. Även om det strös ut rikligt med lättare toner ovanpå anrättningen smakar det sorg. Det smakar uppgivenhet, förlorad kraft. Men även om […][...]

Det hymlas ständigt med att man gillar gitarrer och när 00-talet ska sammanfattas ser man helst åt ett annat håll. Att Doug Martsch hamnar på en årsbästalista är uteslutet. Trots det är Built to Spills There Is No Enemy, utgiven i oktober, ett av årets bästa album. Ett album där kompetent är intressantare än nyskapande. […][...]

Musikböcker Skönlitteratur om musik, böcker om musik, biografier, självbiografier och böcker av musiker. Vi går igenom våra favoriter och tipsar. Marias tips: John Peels självbiografi Margrave of the Marshes. John Peel dog under tiden han skrev boken och hans fru Sheila Ravenscroft skrev klart den. Alex Kapranos matkrönikor från The Guardian samlade i Sound Bites. […][...]

Förberedd på tidigare års kaos kring klubbspelningarnas köer hade jag på torsdagen en plan B. Jag löste ut den efter att ha passerat Pusterviks en och ett halv kvarters långa kö redan vid halv tio-tiden. Tidigare under kvällen hade jag träffat Blitzen Trappers Eric Earley för en kort intervju men att se bandet spela ger […][...]

Det börjar långsamt och lite stelt. Wilco inleder spelningen på Way Out West med Wilco (the song) när kylan kryper in över Slottsskogen. Bland publiken, som stunden innan diskuterade gitarrer och förstärkare på scenen och vilket skick Tweedy var i senast de såg bandet, verkar inte överväldigade av öppningen. Från och med A Shot in […][...]

Med de oväntade framgångarna hos Fleet Foxes och Bon Iver i åtanke borde Providences The Low Anthem vara som klippta och skurna för hypemallen. Om det är något de bemästrar är det nämligen den sortens lagom väluppfostrade americana som aldrig verkar tappa i popularitet, och om det finns någon rättvisa i den här världen (vilket […][...]

Nästa helg hålls Way Out West för tredje gången i Göteborgs Central Park. Missa inte följande: Agnes Arpi: Robyn (Flamingo fredag 17:40) Kleerup i all ära, men på fredag hoppas jag på att få återuppleva Fucking Åmål-känslan genom Robyns 90-tal. Om hon dessutom spelar Handle Me och Who’s That Girl är fredagen biff. Laakso (Linné […][...]