Recension
- There Is No Enemy (album, cd) Built to Spill
- 2009
- Warner
Ett av ett fåtal utvalda
Det hymlas ständigt med att man gillar gitarrer och när 00-talet ska sammanfattas ser man helst åt ett annat håll. Att Doug Martsch hamnar på en årsbästalista är uteslutet. Trots det är Built to Spills There Is No Enemy, utgiven i oktober, ett av årets bästa album. Ett album där kompetent är intressantare än nyskapande. Men så har inte heller 00-talets sista år gett oss särskilt mycket som skruvat lyssnandet i en annan riktning. Snarare har 2009 handlat om att börja ge musik tid igen. Att dyka djupare och överge mängden för ett fåtal utvalda.
Built to Spill blev en av dem. Det berodde nästan enbart på gitarrerna.
Att Doug Martsch tog indierocken ett snäpp framåt med There Is No Enemy var kanske inte överraskande, men att albumet skulle tåla en djupdykning var det. Built to Spill, som tidigare mestadels jobbat med ryktbare Phil Ek, har här tagit hjälp av Dave Trumfio. Grandaddy, Jesus and Mary Chain och Wilco runt Summerteeth kan inte ha fel. Tillsammans med Dave Trumfio har Doug Martsch lagt en matta av svajiga lager. Allt från solskensstinna singeln Hindsight till vresiga Things Fall Apart flödar av Fendergitarrer en masse. Fendergitarrer i händerna på precis rätt personer. Doug Martsch låter allt stå tillbaka för det han gör bäst och med en konsekvent hållning kan han släppa in cellister och gästmusiker i mängder utan att förändra allt för mycket. Vad som istället tillförs är en detaljrikedom och ett djup som ger sig till känna ganska snart.
There Is No Enemy är ett album utan udd. Det är jämnt, stabilt och utan överraskningar. Det finns inget sökande hos Built to Spill. Inga angelägna försök till utflykter bortom det kända och det man behärskar. Istället söker Built to Spill och Doug Martsch på djupet. Ner i lagren och detaljerna bland traditionella melodier och former. Med ett självklart sätt att avsluta 00-talet tar Built to Spill det osäkra före det säkra och gör något man faktiskt behärskar.
Publicerad: 2009-12-28 00:00 / Uppdaterad: 2009-12-27 18:58
3 kommentarer
Bra recension igen mary jane parker. Håller med dig om skivan. Den finns på min årslista, inte bland dom främsta men det var hård konkurrens. Väntar på YLT-singeln, hjärnsläpp, vad hette den? ”Today”, nåt? Som du lockande resencerade. Keep it up mary 2010. Du har gjort bra ifrån dig 2009.
#
Recensera gärna Vic Chesnutts senaste 2 alster. Det var sorgligt, så ung.
#
Riktigt bra skiva. Som sagt, gitarrer har blivit guilty pleasure. Hoppas de kommer till Göteborg snart.
#
Kommentera eller pinga (trackback).