Från Dylaneska melodier och sång till naturromantisk storslagenhet. Josh Ritter famlar sig fram från album till album. Efter Historical Conquests började Ritter tvivla. Kanske med viss rätt. Visst har han varit svår att lyssna på. Influenserna har varit för starka. Originaliteten svår att hitta. Men han har tvivlat förut. The Animal Years var full av […][...]

Det var ett tag sen man sprang benen av sig efter ett Damien Jurado-släpp. Förra albumet Caught in the Trees var enkelt och smått träigt men hade några trevliga spår. Jag släppte Damien Jurado helt. Jag trodde inte på någon ny Ohio eller Ghost of David. Men så började snön smälta, The National sjöng om […][...]

Misery Index är ett humörband, det ska jag inte sticka under stol med. Amerikanernas tajta och smått känginfluerade death metal är inget som jag slentrianmässigt bara slänger på, utan ska det lyssnas är det för att tillfället är rätt. Jag har dessutom kommit att bli rätt selektiv med vad jag plockar fram i bakkatalogen. Oftast […][...]

Band of Horses överraskar ingen. Infinite Arms ligger som ett streck över asfalten, rusande mot solnedgången. Ben Bridwell, shotgun i stor cowboyhatt med känslorna på utsidan, Phil Ek rör inte en min där han sitter stadigt bakom ratten och bandet tätt sammanklämda i baksätet, tajta och anonyma. (Förutom basisten, i wifebeater och vit hatt, som […][...]

Det har tagit tid att börja tycka om The National. Stolpiga, stela, allvarliga The National. Sönderkramade av kritiker, publik och presidenter. Numera är det nästan för enkelt. Stadiga, melodiösa, allvarliga The National. High Violet är så självklar är det nästan är löjligt. Den som ska se The National i sommar kommer träffas av en hitkavalkad […][...]

Den tionde gången som Together rullar obemärkt förbi börjar det bli irriterande. Det är bra på gränsen till översnyggt men det finns ingenting där. Talangfulla musiker som riffande glider förbi sweet spoten och landar någonstans i ett dammigt hörn. Det börjar inte bra för The New Pornographers femte fullängdare. När jag skrev om singeln Crash […][...]

John Grants Queen of Denmark består av ganska självklara låtar. Självklara låtar i en självklar sättning. Efter ett antal år i bandet The Czars blev det solokarriär och häng med Midlake och de bjöd in honom till Texas för att spela in en fullängdare. Väl på plats uppstod en lyckad förening av Grants quirky texter […][...]

När jag tittar på min årsbästalista från 2008 kan jag konstatera att jag står fast vid det mesta på den. James Yuill och Merz hänger lite löst men det finns inte så mycket som skulle kunna ersätta dem. Kanske jag hade stoppat dit David Byrne och Brian Enos gemensamma släpp Everything That Happens Will Happen […][...]

När Dr. Dog släppte Easy Beat var det första släppet från skivbolaget Park the Van. När bandet tredje album på bolaget släpptes hade det hänt ganska mycket. Dr. Dog hade gått från sparsamt producerad lo-fi till storslagen folkrock. I och med släppet av Shame, Shame har bandet flyttat till ANTI-. Därmed inte sagt att Shame, […][...]

Den som var tidigt ute och köpte en av de första tusen av Takers and Leavers fick ett hemgjort och unikt omslag. Ett gulligt tilltag som blir självskrivet ovanligt om det går bra för ett band. Och liksom att de numera gör riktigt omslag har de numera också en inhyrd producent. Takers and Leavers däremot, […][...]