Okej, jag kanske är lite sen med att sammanfatta 2007 års bästa. Redaktionen, läsarna och flera av mina redaktionskollegor har ju redan gjort det. Men saliga äro de saktmodiga. Här kommer elva punkter av det jag tycker var riktigt bra förra året. Dessutom en bonus med vad som ska bli bra med 2008. Allt är […][...]

Det är inte utan att jag blir en smula förvånad av det inledande spåret Dia Arto. En lugn, stämningsfull, närapå vacker bit, som fungerar som ett slags intro till Two Hunters. Samtidigt är den olycksbådande, särskilt med tanke på de ytterst närvarande, långsamma trummorna. Tankarna går osökt till Angelo Badalamentis musik till tv-serien Twin Peaks; […][...]

Malefic verkar ha tagit ytterligare ett kliv in i sig själv inför Defective Epitaph. Åtminstone låter det så, om man ska jämföra med 2005 års Subliminal Genocide. Ställda bredvid varandra skulle jag närmast kalla den sistnämnda för välkomnande. Låtmässigt är de båda skivorna snarlika. Det är relativt långa spår, men några direkta krokar som fångar […][...]

Blood Music Don Quite Make It Happen/Border En popröst över stråkar, lite blås, piano och gitarrer. Lite försiktigt på något sätt. Valdemar Saving Grace Zebra Art Records/Naxos Bob Dylan-tolkningar av Valdemar tillsammans med Mattias Hellberg och London Community Gospel Choir. Inspelat i Hagakyrkan i Göteborg. Silversystrar Skitiga stämband, såriga sneaks Egenutgivet Göteborgsduo bestående av sångerskan […][...]

Redan på Our Endless Numbered Days hade Sam Beam lämnat treackordsballaderna inspelade i vardagsrummet för mer sofistikerad folk. Fortfarande enkel och lågmäld men rikare utsmyckad och med mer finess. The Shepherd’s Dog är hans mest ambitiösa album hittills. Det finns en skillnad mellan den kille som så många gånger besökt Sverige, ensam med sin gitarr, […][...]

Thurston Moores första soloalbum sedan 1995, Trees Outside the Academy, är lika vänligt som Sonic Youths Rather Ripped. Poppiga melodier, en vänskaplig röst och tydliga drag av studion den är inspelad i. J Mascis gör ett skarpt avtryck. Både genom att upplåta sin studio, den där Dinosaur Jr spelade in Beyond, och genom att låta […][...]

Mitt förhållande till High on Fire har banne mig aldrig varit särskilt bra. Därför var det närmast förvånande hur jag sögs in i Death is this Communion, bandets fjärde skiva. Visserligen har mitt gillande till viss del ebbat ut efter hand, men kanske är detta min väg in i bandet. Jag plockade upp debuten The […][...]

När Panda Bears Person Pitch var albumet i allas kuddrum i våras hade Animal Collective försvunnit någonstans bortom horisonten. Animal Collective kändes lite träigt och skrikigt och långt borta, ungefär som …And You Will Know Us By The Trail Of Dead eller Devandra Banhart. Man vet inte hur nån riktigt orkar. Om man antar att […][...]

När klockan närmade sig småtimmarna på Way Out West häromsistens, och kreativiteten flödade som bäst, föddes ett resonemang om att starta en thrash metal-festival. Tanken var att kombinera banden från den nya vågen med några gamla stötar som har fått en revival i och med den rådande vågen. Resonemanget tog stopp när varken jag eller […][...]

När de flesta hårdare banden satsar på att gå på knock och gå ut stenhårt för att fånga lyssnaren gör Savannahs Baroness precis tvärtom. Rays on Pinion formligen smyger sig på; plinkar i gång varsamt för att blomma ut ganska exakt halvvägs in i den drygt sju minuter långa inledningslåten. The Red Album är Baroness […][...]