Det lediga året var nyttigt. Lars Winnerbäck låter hungrigare och mer fokuserad. Han har fått samla kraft och tillsammans med nu döpta kompbandet Hovet har han på Söndermarken samlat några av sina absolut starkaste låtar hittills. Det är mer introvert och buttert än på senaste albumet Singel. Och inte lika spretigt. Det är svårare att […][...]

Titellåten ”Club Zebra” är nästan femton minuter lång. Men underbar. Ett av Ulf Lundells största ögonblick. En låt med olika ansikten och komponenter som känns igen från Lundells långa karriär. Temposkillnader. Från lugn till driv. Och tillbaka igen. Med en dubbelbottnad text om rockhimlen. Låten är essensen av Lundells samlade låtproduktion, nedkokad till fjorton minuter […][...]

Lars Winnerbäck är stor. Det är ingen tvekan om den saken. Han har sedan mitten av 1990-talet följt mig med sin sorgsna glädje. Jag fastnade aldrig för Lundell utan sökte och fann Winnerbäck. Mitt musikaliska förhållande till Winnerbäck har säkerligen med mitt ursprung i stan vid Stångån att göra. Vemodet har alltid varit stort hos […][...]

Då var det avgjort. Nu har ni, våra besökare, sagt ert om vilka skivor som var de bästa år 2000. Vi har fått in nästan 10 000 röster, vilket är 2000 fler än i fjol. Bland drygt de drygt hundra nominerade skivorna skulle en vinnare koras. Det blev ”Marshall Mathers LP” som röstades fick flest […][...]

”Tjugofem år på vägen, tjugofem år i studion tjugofem år i loger och på scener Jag hör ett c-maj-ackord krascha ner i skogen Bussarna rullar i artärer och vener Nånstans längs vägen blev jag kvar i ett hotellrum och jag minns inte längre var så jag fortsätter åka från stad till stad som om jag […][...]

Behöver jag förklara, eller förstår ni direkt vad jag menar? Popmusik kan vara direkt och indirekt. Den direkta tycker jag om och känner mig glad till i en kort period för att sedan aldrig mer ta i när jag tröttnar. Popmusik som jag instinktivt känner att jag hatar, den håller längre. Om jag ändrar uppfattning […][...]

Tillbaks på ruta ett igen. Orden är Tomas Öbergs och de träffar i fallet Fleshquartet ovanligt rätt. Kvartetten som sällan varit just en kvartett har återigen bytt skepnad. Denna gång till ursprunget som instrumentalorkester. Freddie Wadling är borta ur bilden, om det är för gott vet nog varken han, kvartetten eller jag. ”Love Go” är […][...]