Recension
- I ett vinterland (album, cd) Ulf Lundell
- 2000
- Rockhead/EMI
Kommer ligga under
många granar
Lyssna
Externa länkar
- Officiell webb
- Snarast en kampanjsida för albumet.
- Backstage
- En fan-webb.
- En färsk intervju
- Aftonbladet har intervjuat Lundell.
”Tjugofem år på vägen,
tjugofem år i studion
tjugofem år i loger och på scener
Jag hör ett c-maj-ackord krascha ner i skogen
Bussarna rullar i artärer och vener
Nånstans längs vägen
blev jag kvar i ett hotellrum
och jag minns inte längre var
så jag fortsätter åka från stad till stad
som om jag letade efter nåt slags svar”
Orden är hämtade från låten ”En ny dag randas” från Ulf Lundells nysläppta album ”I ett vinterland”. Det har gått just 25 år sen Lundell debuterade med ”Vargmåne”. Det här är album nummer 20. Imponerande tycker jag, och troligen också skivbolaget EMI, som Lundell varit trogen sedan debuten.
Många Lundell-fans har testats hårt de senaste åren, av det frustrerade gitarr-larmandet på albumen ”Slugger” och ”Fanzine”. Nu kan de andas ut. Lundell är lycklig igen och har gjort ett album som andas livslust. Kanske inte helt oemotsagt, men huvuddelen av albumets innehåll förmedlar hopp och framtidstro. ”I ett vinterland” kommer nog placeras i de trakter där Lundell brukar jämföras med Springsteen.
Albumet inleds ganska eftertänksamt med ”Det nakna trädet” och fortsätter med ”Vinterland”, som är den första kandidaten till årets svenska jullåt. En sprudlande midtempo-historia med den typen av text som gör att Lundell kallas nationalskald av somliga. Tredje låten ”Den här vägen” känns som en naturlig fortsättning på gamla ”Stora vägen”, med skönt driv i kompet. Albumet fortsätter sen i samma stil. Här finns romantiska och lyckliga låtar som ”Hennes rygg” och ”Lycklig man”, låtar vars känsla inte hörts sedan albumet ”På andra sidan drömmarna” från 1996. Rockigare saker som känns igen sedan tidigare finns det också, exempelvis ”Atlanten”, vars tryck påminner om publikfavoriten ”Pojkarna längst fram”. Här finns också det som kan bli den mest spelade – nya – svenska jullåten i år. Phil Spector-ljudande ”Låt det snöa” komplett med bjällror och allt.
Men den stora förtjänsten med albumet är två låtar som kan vara något av det bästa Lundell någonsin spelat in. ”En ny dag randas” är en låt med fantastiskt driv, hämtat från det tidiga nittiotalets live-version av ”Tre bröder”, nästan magiskt inramat av en bouzoki och stråkar från Göteborgs-Symfonikerna. Texten är en resa genom tjugofem år på scenen och helheten är så stark att den placerar yngre förmågor som Patrik Isaksson långt ut i marginalen.
Den andra av dessa låtar är ”Jag saknar dig” som liksom många av de låtar som fanns med på 15 år gamla albumet ”Den vassa eggen” beskriver känslorna efter ett uppbrott på ett sätt som kan få mig att börja gråta. Ord som beskriver hur det är att sakna det man inte längtar efter längre. Ord om tiden efter en separation.
”Jag längtar inte längre efter att ha dig här
men jag saknar dig
Som om min själ har gått ifrån mig
för att vara hos dig
så saknar jag dig
Jag önskar att jag aldrig
hade träffat dig där
Såna som vi vet nog inte vad kärlek är
men jag saknar dig”
Helheten på detta album imponerar. Michel Ilberts och Brainpool-bekante Christoffer Lundquists produktion lyfter upp innehållet. Lundquists basspel förtjänar lovord, liksom Martin Hederos insats med piano, flygel, mellotron och diverse andra instrument. Lundells gamle trotjänare Janne Bark står som vanligt för de flesta gitarr-insatserna på ett gediget sätt. Mitt slutliga intryck är att det är skönt att få ett lyckligare album från Lundell igen. Bitterheten får stå tillbaka för lite inspirerande livsgläjde. Nu inför julen måste jag erkänna att det känns bra. Ett litet hopp mitt i skiten, liksom.
”I ett vinterland” är ännu ett stort album från en man sjuttiotalisternas barn kommer läsa om i skolan, på samma sätt som de själva fick läsa om Taube och Vreeswijk. Kvalitet håller i längden och det här albumet kommer ligga under många granar i år.
Publicerad: 2000-11-20 00:00 / Uppdaterad: 2009-03-23 11:39
5 kommentarer
God jul, Uffe!
#
Där träffade du exakt rätt. Det kunde inte sagts bättre. En av de mest ärliga recensioner jag läst.
Sen att skivan är så in-i-helvetes bra gör det hela mycket bättre!!
#
Jag är alltid ärlig. Eller försöker vara.
#
Bra skiva, visst. Men Uffe är störst i sina bittra perioder. En lycklig Lundell är inte i närheten..
#
Slugger är inte frustrerande. Den är bäst. Men I ett vinterland är också bra!
#
Kommentera eller pinga (trackback).