Producenten Trevor Horn och musikjournalisten Paul Morley drog inte bara upp riktlinjerna för det som skulle komma att bli Art of Noise, i musik såväl som i image, de grundade även skivbolaget som Art of Noise hörde hemma på sina första år. Zang Tumb Tuum var, precis som Art of Noise, inte ett skivbolag som […][...]

I loved the name Art of Noise so much that I forced my way into the group. If over the years people asked me what I did in the group I replied that I named them, and it was such a great name, that was enough to justify my role. I was the Ringo Starr […][...]

Ett år tidigare hade Art of Noise visat att gruppen inte hade några som helst problem att överleva utan producenten Trevor Horn och konceptualisten Paul Morley. Tvärtom skapade Anne Dudley, Gary Lagan och J.J. Jeczalik gruppens bästa album med In Visible Silence. I och med In No Sense? Nonsense! var det dags för ytterligare en […][...]

På Below the Waste var det, i likhet med varje albumsläpp från Art of Noise sedan debuten (Who’s Afraid Of?) The Art of Noise en personalmässigt ny upplaga av gruppen som dolde sig bakom gruppnamnet. Kvar sedan föregångaren In No Sense? Nonsense! fanns Anne Dudley och J.J. Jeczalik som den här gången fick sällskap av […][...]

Vad är Reduction? Vi låter Paul Morley förklara: 1, 2, 3 and 5 were originally something else. 6 was originally Something Is Something On The Way To Becoming Something Else. 4 just turned up. 2 is a true story No rain no rain no rain no rain! No sense no sense no sense Nonsense! ”One […][...]

We don’t sound like the other Art of Noise, but we’re influenced by them. Orden är Paul Morleys, mannen som mer eller mindre formade konceptet Art of Noise 17 år tidigare. Genom sina pressmeddelanden och konvoluttexter och sina idéer till videor och pressbilder byggde han myten Art of Noise, även om han själv hade marginellt […][...]

Members of Art of Noise who aided on the musical side of Horn and Morley‘s swindling, mediating project have now decided that they are competent enough to pursue a conventional rock career, and that this is something they prefer – the settled patterns of a rock schedule, its unsubtle, manufactured sincerety. Accordingly they have jettisoned […][...]

Mars 1985. Frankie Goes to Hollywoods mäktiga ”The Power of Love” åker ut från Tracks-listan efter elva veckor. Det var, så långt i Tracks-historien, inte bara en av de låtar som legat längst på listan – det var också en av det årets mest säljande singlar. Och det var också med Frankie Goes to Hollywood […][...]

Om man har en förälder eller ett syskon som lyckats bli sådär överdrivet känd verkar det finnas två vägar att välja mellan: att göra något helt annat än det föräldern eller syskonet blev känd för eller att försöka sig på ungefär exakt samma sak i hopp om att det nog funkar en gång till. När […][...]

Ibland känns det nästan svårt att hitta texter om Pet Shop Boys skivor som inte handlar om gruppens ironiska texter. Det är också någonstans här som alla därpå följande analyser och reflektioner kollapsar. Pet Shop Boys ständiga ironiserande är ju den överlägset mest seglivade missuppfattningen i gruppens karriär. De få låtar i duons katalog som […][...]