Recension
- In No Sense? Nonsense! (LP) Art of Noise
- 1987
- China Records
Två steg tillbaka
Lyssna
Externa länkar
- På webben
- En sida om Art of Noise.
- Diskografi
- En rätt heltäckande diskografi.
- ZTT
- Skivbolagets sida.
- Art of Noise
- Dagensskiva.com:s stora Art of Noise-special.
Ett år tidigare hade Art of Noise visat att gruppen inte hade några som helst problem att överleva utan producenten Trevor Horn och konceptualisten Paul Morley. Tvärtom skapade Anne Dudley, Gary Lagan och J.J. Jeczalik gruppens bästa album med In Visible Silence.
I och med In No Sense? Nonsense! var det dags för ytterligare en decimering i medlemsskaran i och med att Gary Lagan bestämde sig för att han hade gjort sitt i Art of Noise. Kvar stod programmeraren J.J. Jeczalik och pianisten och arrangören Anne Dudley.
Den här gången märktes personalminskningen.
In No Sense? Nonsense! är långt ifrån ett dåligt album. Tvärtom är det helt i klass med debuten. Det är bara att i jämförelse med föregångaren är Art of Noise tredje album ett steg tillbaka, på flera sätt.
Där In Visible Silence nästan kan sägas vara en ren popskiva, i ljuset av debuten åtminstone, var In No Sense! Nonsense? en tillbakagång till debutens mer experimentella ljudlandskap. Musiken på In No Sense? Nonsense! formades som två sammanhängande stycken musik (en för varje sida av en LP-skiva) där stycken vävdes in och fasades ut, utan några klara gränser. Precis som på gruppens första släpp, ep:n Into Battle, var också merparten av spåren minutkorta segment som mest fungerade som bryggor mellan de egentliga låtarna.
Just konceptet med ”låtar” är också det stora problemet med In No Sense? Nonsens!. Här finns inte det identitetsstarka låtmaterialet från de två föregångarna, utan det här är snarast ett helhetsformat stycke avsett för det nu snabbt utdöende albumformatet. Här finns förstås utstickare (singeln Dragnet, temat till Dan Akryod/Tom Hanks-filmen med samma namn) och hetsigt vackra beatboxdansgolvsrökaren Roller1, men överlag flyter materialet ihop lite för mycket för sitt eget bästa. De skarpa kontrasterna mellan oljud och skönhet som burit fram de båda tidigare albumen har filats ned, vilket gör In No Sense? No Sense! mindre dynamisk.
Dynamik så det räcker och blir över har däremot packats in i albumets bästa spår, avslutande One Earth. Afrikansk sång över en storslagen och mörk ljudmobil som svävar fram över karga landskap. Musik som gjord för konstinstallationer och hippa modevisningar i en ohelig allians.
Men med allt detta sagt är In No Sense? Nonsense! ett album som växer om det får tid. Det är ett album som kräver mer av sin lyssnare och som också kräver sin tidpunkt, men som blir en resa med hörlurarna tätt runt öronen och ögonen slutna.
LÄNKAR
Ola Andersson vs The Art of Noise
Dagensskiva.com:s stora Art of Noise-special.
Publicerad: 2006-11-02 00:00 / Uppdaterad: 2007-07-18 22:06
En kommentar
[...] In No Sense? Nonsense! (1987) [...]
#
Kommentera eller pinga (trackback).