Jag hade fyra konserter inringade med tjocka streck när torsdagsschemat hade skärskådats – PJ Harvey, The Roots, Dillinger Escape Plan och The Pixies. Så här dagen efter är det som vanligt bara att konstatera att planeringen sprack.

Först ut blev istället Alicia Keys, vars låtkatalog jag inte har något närmre förhållande med. Duktigt, men småtråkigt har alltid varit min dom. Konserten går lite i samma stil. Välregisserat, men också lite småtrist. Hon bjuder på en ganska schysst scenshow även om jag anar att hon bantat den lite för att den ska passa festivalformatet. De egna hitsen fylls ut och blandas med bitar ur soul-kanon – vi får lite ”Living for the City”, lite ”Jungle Boogie” osv. Och det är trevligt och fint. Men jag kommer inte ifrån att det faktiskt är som allra bäst när hon lutar sig mot barjazzen istället för soulfunken, när hon nöjer sig med att spela lätt piano och sjunga. Då blir det för ett par minuter bra på riktigt och mindre av uppvisning.

The Roots bjuder senare på ett komprimerat set fyllt av låtar från den kommande skivan ”Tipping Point”. Första singeln ”Don't Say Nuthin” med en härligt sluddrande Black Thought är mer rak hiphop än vi hört från Philly's Finest på många år. Bra skit. Vi får ”The Seed” i en utmärkt skramlig version. Och vi får som vanligt en rad insturmentalsolon (jag hade faktiskt hoppats att den begränsade tiden skulle ha tvingat bort dem ur låtlistan, men icke). Oväntat bra är sologitarristen Captain Kirks parti som är bra på fler sätt än att vara tekniskt imponerande och värt en artig applåd. Trots att listan med låtar som skulle ha kunnat spelas är snudd på löjligt lång är jag egentligen bara förvånad över att ”Y'All Know Who” inte fanns med.

Dillinger Escape Plan föll på trelåtarstestet, men mest beroende på att jag själv inte klarade att ställa om från en utmärkt Roots-konsert till intensivt galen grind.

Pixies föll ungefär lika snabbt och efter att ha hört ”Wave of Mutilation” styrde jag färden mot tältet.

Fastnade i tältet som heter Atlantis på vägen hem och lät Aquasky & Ragga Twins köra slut på kropp och själ. Stenhård brittisk gaturagga i ett våldsamt tempo, som då och då bröts ner med allsång till klassiska reggaerader. På något vis var det precis vad jag behövde i en dryg halvtimme för att kunna sova riktigt gott.

Så, fyra planerade konserter blev fem – om än bara en hel.