Nästa singel ut från The Knifes andra album blev alltså ”You Take My Breath Away”. I mina öron förmodligen skivans bästa låt. Karin Dreijer tillsammans med Jenny Wilson från First Floor Power i fyra och en halv minuters systerskap. Kanske har du redan ”Deep Cuts” och tycker det verkar helt meningslöst att också köpa singeln […][...]

Vass. Eggen skjuter upp ur handtaget. Digitalt vassa taktslag, skinande syntetiska calypso-oljefat och spetsig låtsasflöjt. The Knife lånar från synthens, popens och rockens historia. Verktygen är retro utan att The Knife låter retro. Naturligtvis hör du ljud som får dig att tänka tillbaka, men samtidigt är det omöjligt att placera dem i någon annan tid. […][...]

Jag har av någon anledning svårt att sätta ord på The Knife. Det finns två halvfärdiga recensioner av The Knife-släpp i min recensionsmapp. Finner inte uttrycken. Har svårt att beskriva dem. Men jag har tyckt om dem sedan första singeln, även om jag var lite tveksam när jag skrev recensionen. Nästa gång försökte jag skriva […][...]

The Knife, eller kniiiven som en bekant någon nedvärderande uttryckte sig, kan reta gallfeber på vem som helst. Fullängdsdebuten är experimentell, pretentiös och 80-talsfärgad. Och det slår mig snart att om jag bara gick på de beskrivningarna så skulle jag aldrig ta mig tid att lyssna på ”The Knife”. Jag tycker nämligen att 80-talet var […][...]

I uppehållet av Honey Is Cool ville medlemmarna göra någonting annat. Fredrik spelar in med Rockmonster, Tina med Freddie Wadling, John spelar bas med Kristofer Åströms Hidden Truck. Karin Dreijer bestämde sig för att spela in med ett nytt projekt tillsammans med sin bror Olof Dreijer och resultatet är The Knife. The Knife är en […][...]