”Åh. Eller Oj. Eller neej”, tänkte jag när jag ögnade igenom den talspråkliga pressreleasen för Park Hotell och såg att det var Mattias Alkberg som författat den. ”Jaså, detta är ett av hans skötebarn. Hmm…” Jag har lite problem med herr Alkberg, därav den något negativa attityden. ”Det är en slags hatkärlek”, som jag uttryckte […][...]

Det känns längesen någon visste var The Bear Quartet höll hus. Nya album dyker upp då och då. Ett om året ungefär. För en månad sen släpptes ”Eternity Now” och blev knappt omnämnt. Inga intervjuer eller spelningar, få recensioner. Det är tyst om The Bear Quartet. Kanske är det så det blir. Albumen känns ständigt […][...]

Att Magnus Henriksson som Existensminimum ibland spelar olika instrument bakom eller producerar Moneybrother är egentligen inte särskilt relevant. Mer än för att säga att han på egen skiva inte låter särskilt likartat. För även om beröringspunkter finns är slututtrycket ett annat. De arbetar delvis med samma musiker. Båda gör musik som i sina bästa stunder […][...]

Jag har semester och sitter på ett berg i norra Värmland. Min mobiltelefon har ingen täckning och jag känner mig ensam trots sällskapet. Vi får in ettan och ibland även tvåan, fast med lite sämre bild. En bil hörs genom skog, skog, skog på en halvmils avstånd. En räv solar sig på gräsmattan och vi […][...]

På framsidan av The Bear Quartets ”Angry Brigade” sitter Calle Olsson utomhus på en stol. Invirad i ett stort duntäcke. Tyst och ensam. En förgrundsfigur från bakgrunden. Han har spelat med The Bear Quartet länge. Han är lika mycket Firesides femte medlem. Men mest av allt ingenting av det där. Mest av allt är han […][...]

Jag har aldrig fastnat för Bear Quartet. Mattias Alkberg är inte mer än ett namn jag läst flera gånger. Jag vet inget om hans liv eller karriär bortom de få rubriker han varit med och skapat. Egensinniga, rent av obstinata, är känslorna jag fått av dem via de skrivna orden. Det lilla jag hört har […][...]

A knock on the door / Decleration of war / We're taking over with the sound of guitars (”Dirty Tricks”) Gör gärna det. Invadera mig. Där Randy är vill jag vara. När jag började lyssna på ”Welfare Problems” hade jag lite problem med hur de lät. Efter att ha lyssnat ”Human Atom-Bombs” tills fan tog […][...]

Om titeln på Nicolai Dungers förra skiva ”This Cloud is Learning” var lite kryptisk och kanske inte direkt sa så mycket om innehållet gör ”Soul Rush” raka motsatsen. För visst är det soul det handlar om. Förvisso både förklädd och spetsad med country, jazz, gospelrock och jag vet inte vad men ändå innerst inne lik […][...]