Vem orkar bry sig om ett solosläpp från Wu-Tang 2004? Inte den svenska kvällspressen i alla fall. Jonna Sima nöjer sig i Expressen med att konstatera att ”Allt, förutom spår 2-4, är undermåligt.” Markus Larsson tar i ännu hårdare när slentrianyxan faller över stackars Method Mans nacke: ”Skivan är hiphopversionen av Tommy Salos pucknick. Ett […][...]

Jag tycker att hiphopåret 2003 varit rätt så blekt. Det mesta har handlat om stampa stampa stampa på samma fläck. Ramarna har inte flyttats nämnvärt. Ingen har rubbat cirklarna. Ett år i stiltjens tecken. Med det sagt så har det ändå kommit en del bra om än inte omvälvande skivor. Jag har hittat två i […][...]

1993. Ni kan historien. Staten Island sparkade liv i hiphopen med skräckfilmsvibbar och kung-fu-samplingar. Det dröjde inte länge förrän alla visste precis vad ”cream” egentligen betyder och kunde allt om vattentekniker. Förutom att Staten Island dropkickade skiten ur världens hiphopskallar och satte sista spiken i hiphopens guldålder blev resten av hiphop-scenen så jävla paff att […][...]

För ett tag sen drabbades jag av panik. Jag var helt säker på att jag missat massor av grym hiphop som släppts på den här sidan millennieskiftet. Jag kände mig utanför. Starten på en djup hiphopperiod hade inletts. Så jag skickade ett mejl till Ola och bad honom skicka mig en lista med de tio […][...]

Det har gått tio år sedan Wu-Tang Clan förändrade hiphopen och tog över helt i ett par år. Mellan 1993 och 1996 var de överallt. Hela tiden. Störst och tuffast. De flesta höll sig ur vägen där The W rullade fram. Arvet efter de där åren är fortfarande så starkt att det mesta med en […][...]

Det är intressant det här med skolor. När jag började lyssna på hiphop i slutet av åttiotalet kallades Native Tongues-kollektivet, med Jungle Brothers, De La Soul och A Tribe Called Quest i spetsen, ”den nya skolan” av många. Men redan dessförinnan hade det funnits en ”ny skola”. En skola som i princip tog sin början […][...]

Det finns ingen hiphop-producent som kommer i närheten av DJ Premier. Jag kan lika gärna börja med det så är det gjort. Att han kan göra underverk visade han redan med DJ Premier in Deep Concentration från Gang Starrs första skiva. När han sedan väl fick ordning på sitt patenterade sound någonstans kring Gang Starrs […][...]

Efter att ha levererat ett av nittotalets bästa hiphopalbum med Nigga Please har det mest handlat om fängelsebesök och namnbyten för Wu-Tang-medlemmen Russell Jones. Men nu är han tillbaka och likt Prince verkar han ha bestämt sig för att det första nog ändå var bäst. Och jodå, han är fortfarande fängelsekund. Jag tillhörde dem som […][...]

Få artister har misslyckats så kapitalt som Wu-Tang Clan med att knåpa ihop en uppföljare till ett klassisk album. Den banbrytande skräckfilmstrippen på Enter The Wu-Tang (36 Chambers) förbyttes mot en reklamjippodubbel som jag verkligen försöker glömma. The W var en rejäl uppryckning, men det har i ärlighetens namn varit roligare när klanmedlemmarna släppt ifrån […][...]

Wu-Tang-klanens alla släpp skulle utan problem kunna vara en egen Jeopardy-kategori. Börjar man sedan blanda in alla klanmedlemmar som inte tillhör den inre cirkeln är vi uppe i två kategorier. Även om de på många sätt låtit lika varandra är det några solosläpp som varit snäppet vassare än de övriga. Dit räknar jag Method Mans […][...]