Att Form in Void från Sasu Ripattis femte fullängdare som Luomo börjar precis som Telex semiklassiska Moskow Diskow är inte så lite överraskande. Men samtidigt alldeles självklart. Det tar ungefär en halv minut innan man börjar misstänka att saker och ting nog inte kommer att bli som man förväntar sig i Luomo-land. En fordrande och […][...]

En Big Love-basgång, vibrerande bakgrundsstråkar, ett Missing-beat och inlånad sång. Framsvajande på en evighetslång och ökenmättad Route 66, med illa belysta stråkar och ett ljusskyggt piano som passerar förbi utanför fönstret. Lång natts färd mot dag i en hyrd housekostym. It Feels So Good kanske inte kvalar in i den vanliga medelhavsdästa solskensbilden av Grekland. […][...]

She tears you down Says you’re nothing at all She tears you down But I’ll pick you up 2008 bjöd Dan och Phil Brookes, lite blygt sådär, upp Gladys Knight. Eller åtminstone hennes röst. Med några lånade textrader från If I Were Your Woman som kärna målade duon upp en smattrande vacker känslokaskad insvept i […][...]

Det finns många sätt att snabbt få mig välvilligt inställd till ett album. Ett sätt är att låna Paul Shapiros flöjt från Frankie Knuckles och Eric Kuppers magiska The Whistle Song (en av de bästa låtar som spelats in). Ett annat sätt är att göra sin egen tolkning av Sterling Voids It’s Alright (också den […][...]

Jag ska inte tjata om att Tears kan vara en av de sorgsnaste, vackraste och mest fulländade låtar som någonsin spelats in. När jag skrev om Robert Owens förra album, 2008 års Night Time Stories, var det som en fedexad julklapp som till sist landade efter 18 års väntan. Så långt hade det gått sedan […][...]

Den korta versionen: jag jobbar i kapp. Först 100 fantastiska låtar från 2008. Sedan lika många från 2009. Uppdelade i block om 10, publicerade en i veckan. 20 veckor. 200 låtar som alla borde upptäcka. I ingen särskild ordning, även om jag som vanligt säkerligen sparar några av de allra bästa till slutet. Det är […][...]

Paper Tigers kan ha varit det smartaste eller dummaste Sasu Ripatti gjort. Å ena sidan var det precis som behövdes efter makalösa The Present Lover för att sänka förväntningarna inför kommande släpp. Visa att Sasu iklädd sitt Luomo-alias faktiskt var mänsklig och kapabel att göra musik som inte var helt igenom överfantastisk. Att ta ner […][...]

Vad får man om man blandar Justin Timberlake, Blaze mesta latinosoulskensstunder och Elton John? Kentaro Takizawa. Ja, åtminstone i Elton-covern från fjolårsalbumet Heart to Heart. När jag för någon vecka sedan skrev om housesångaren Robert Owens andra album Night Time Stories fick jag tack vare en observant dagensskiva-läsare veta att det inte alls var Owens […][...]

Housevokalist kan på många sätt vara det mest otacksamma man kan ge sig på. I strålkastarljuset när singeln snurrar som fortast, men bortglömd i samma stund som nästa månadssmak smyger in. Men än värre, chansen är rätt god att ditt namn medvetet eller omedvetet historierevisioneras bort. Kvar blir producenten och musikskaparen, den som inte syntes. […][...]

Robert Owens. Robert Owens. Robert OWENS. Robert. OWENS. Robert Owens. Robert Owens. Robert. Owens. Robert Owens. Robert. Owens. De första 30 sekunderna på Night-Time Stories hinner Robert Owens nämna sitt eget namn mer än 20 gånger. Men nu pratar vi om Robert Owens här. Då får man göra så. Robert Owens är ju inte som […][...]