”Songs to Fan the Flames of Discontent” är i efterhand en ganska svårdefinierad skiva. Främst för att jag har svårt att inte se den i skenet av efterföljaren, Refuseds opus magnum ”The Shape of Punk to Come”. Definitivt känns den mer komplex nu än jag uppfattade den som när den kom. Fast jag kanske överanalyserar. […][...]

Jag får frågan då och då. ”Vad gillar du för musik?” Snubblar oftast på svaret och hasplar ur mig ett: ”jag gillar bra musik.” Kanske inte så konstigt att jag ägnat en hel del tankeverksamhet åt att försöka definiera vad det är för sorts musik jag egentligen gillar bäst. Varje gång jag nått fram till […][...]

Den 15:e augusti 1998 stod jag i en del av Örebro som heter Hästhagen. Som namnet avslöjar är detta en plats med stora, öppna gräsytor en bra bit utanför centrum. Just denna dag var det festival i Örebro. Inträdet var 50 kr och på scen – i både solsken och ösregn – såg jag bland […][...]

För några år sen intervjuade jag en Franciskanermunk som hette Bengt. Han bodde med sina bröder i ett kloster mitt ute på den skånska slätten. Jag undrade om han någonsin haft närkontakt med Gud. Nej, men om jag bara för en tiondels sekund skulle få det, vore det värt alla år av böner och avhållsamhet, […][...]

Jag möts av ett långsamt crescendo bestående av trummor, bas och vassa gitarrer. Låten rullar igång lite avvaktande, sen följer ett avgrundsvrål, en vägg av förbannade gitarrer, våldsamt smattrande trummor och en argsint bas som gör sitt bästa för att överrösta de andra instrumenten. Attack! Hårt! Rakt i magen. Ilska som känns i hela kroppen. […][...]