Public Enemy går in på sitt femtonde år. En anledning så god som någon att släppa en skiva. Eller första delen i en trilogi. ”Revolverlution” – historiens första interaktiva skiva säger PE och det kan nog stämma. Det här är interaktivt på ett helt annat sätt än tidigare försök i den genren. Här handlar det […][...]

Få artister har misslyckats så kapitalt som Wu-Tang Clan med att knåpa ihop en uppföljare till ett klassisk album. Den banbrytande skräckfilmstrippen på Enter The Wu-Tang (36 Chambers) förbyttes mot en reklamjippodubbel som jag verkligen försöker glömma. The W var en rejäl uppryckning, men det har i ärlighetens namn varit roligare när klanmedlemmarna släppt ifrån […][...]

Wu-Tang-klanens alla släpp skulle utan problem kunna vara en egen Jeopardy-kategori. Börjar man sedan blanda in alla klanmedlemmar som inte tillhör den inre cirkeln är vi uppe i två kategorier. Även om de på många sätt låtit lika varandra är det några solosläpp som varit snäppet vassare än de övriga. Dit räknar jag Method Mans […][...]

Inom soulen och hiphopen finns gott om sidekicks. Några av dem blir en kvalitetsstämpel för de artister som lånar dem. Public Enemys Flavor Flav, Nate Dogg, Eye n’I, Lil’ Mo för att nämna några av dem. Dynamit med nästan vem de än paras ihop med. Men när de ska göra något under eget namn vill […][...]

Inom hiphop är det vansinnigt viktigt att vara äkta och att ha högvis med kredd. Vad som sedan är äkta kan man förstås diskutera när man kan hitta Eminem som leksaksdocka. Men hiphopvärlden har sin egen logik för vad som är kreddigt. Och det är få rappare som har mer kredd och mer respekt än […][...]

Skoningslöst. Skoningslöst solidariskt med det rätta och det rättvisa. Skoningslöst avståndstagande från det egoistiska och orättvisa. Och kanske framförallt ifrågasättande av en rådande ordning som på ytan påstås vara demokratisk. Beskrivningen passar lika bra på de svarta predikanter som kämpade mot den vita överhögheten i södern under 1900-talets första hälft som på de demonstrerande ungdomar […][...]

Det finns låtar och skivor som förföljer mig, som vägrar släppa taget och till slut blir en del av mitt liv. Lyn Collins ”Think (About It)” är en sådan låt. Jag upptäckte den någon gång för ganska längesedan. Tidigt nittiotal skulle jag gissa. Förmodligen är det Mats Nileskärs ”fel”. Första gången jag hörde den sa […][...]