Det gick undan, så jag missade säkert en del. Allt jag tänkte få med fick inte plats, jag skar hårt och utan pardon. En del jag hoppats på levererade inte lika starkt som väntat (läs: Common och Kanye). Natalie Gardiner Summer Rain Eftersom det är en syster till Arise är det den låt som fastnat […][...]

Det finns väl ingen som går och hoppas på att Public Enemy ska leverera en klassiker till vid det här laget? De senaste årens produktion har pendlat mellan bedrövligt och ok. Tankarna bakom släppen har varit intressantare än slutresultaten (blanda nytt med remixat och live-inspelningar på samma album respektive att låta någon annan skriva all […][...]

”You embraced change like it was the newest pair of Jordan's on the block,” skriver Ahmir ”?uestlove” Thompson om J Dilla i häftet till postuma och gravt underskattade ”The Shining”. Han skulle lika gärna kunnat skriva om sig själv. För det enda man kan vara säker på när man sätter på en ny skiva med […][...]

”Laugh Now, Cry Later”. Ice Cubes senaste album, det sjunde i ordningen, sammanfattas smärtsamt väl av titeln. Det som de första genomlyssningarna nästan är en känsla av att det här nog inte är på riktigt, att Ice Cube bara skojar lite med oss, förvandlas efter ett tag till ett sorgsamt konstaterande att den forne NWA-medlemmen […][...]

När den politiske industrijazz-rapparen blir gammal blir han… baktaktsproggare. Michael Franti inledde karriären i industrijazziga Beatnigs, fortsatte i Public Enemys kölvatten som en del av Disposable Heroes of Hiphoprisy och landade snart i politiska jazzfunk-combon Spearhead som han använt som plattform sedan dess. Han har sjungit ordet ”revolution” fler gånger än Dennis Lyxzén, så det […][...]

Som jag har väntat. När Shoomp och Much More började cirkulera förra året sprang jag omkring i små glädjeturer på väggarna hemma i lägenheten. Här skulle jag kunna ha en alldeles för lång utläggning om varför De La Soul är ett av de bästa hiphop-band världen skådat, men jag nöjer mig med att konstatera att […][...]

Så kommer den i alla fall. Lite senare. Jag kände att jag var tvungen att skriva om Under Construction, trots att vi lämnat 2002 bakom oss. Det är ju ändå Missy. Förra året avslutades med att en drös r’n'b-artister följde upp smått fantastiska skivor. Ja Rule, Jaheim, Jay-Z och Nas för att nämna några. Det […][...]

Om jag skulle plocka ut de tio senaste årens viktigaste producent skulle det bli Tim ”Timbaland” Mosley. Utan någon större konkurrens. För få har haft lika stor inverkan på soulen, funken och hiphopen. Ända sedan Ginuwines Pony har han vänt upp och ner på hela genrer och fullständigt kört över allt vi trodde vi visste […][...]

”Don’t call it a comeback / I’ve been here for years”, konstaterade LL Cool J i Mama Said Knock You Out. Efter Walking with a Panther bestämde sig hiphopvärlden för att Uncle L gått och blivit en riktig mjukis. Mama Said Knock You Out gav svar på tal och fick de flesta belackarna att smyga […][...]

Det är alltid kul att få debutskivor från svenska artister. Nya bekantskaper som kan bli långvariga vänner. Ännu roligare är det när det, som i fallet Looptroop, visar sig vara en så stark skiva. Det är också roligt att upptäcka att en helt ny stad hamnat på Sveriges hiphop-karta: Västerås. Looptroop består tydligen av fyra […][...]