No Doubt slog igenom i mitten av nittiotalet med albumet Tragic Kingdom, som innehöll kioskvältar-låtar som Just a Girl och Don't Speak. En hel värld charmades av bandets blandning av ska och gitarrpop. Uppföljaren Return of Saturn lyckades inte följa spåret, utan bjöd mest på saggig, osvängig rockpop som påminde om Garbage. Nu har bandet […][...]

Det började med ”Player’s Ball”, både för Outkast och för mig. Med albumet ”Southernplayalisticadillacmuzik” och kollegorna Goodie Mobs ”Soul Food” hamnade Atlanta sedan på hiphopkartan. André och Antwan behöver ingen närmare presentation när de nu efter fyra album och sju år bestämt sig för att samla sina hits på en skiva. Med ”Ms. Jackson” fick […][...]

Jag hade svårt för Kaah i början. Jag gillade ju faktiskt flera låtar. Men jag hade lite svårt för våldtäkten på det svenska språket. Men när jag kom över det fartguppet upptäckte jag ju att Kompissång var en riktigt skön soultripp med sina sommarvibbar. Men det fanns flera halvtrista låtar. Detsamma gäller för uppföljaren Soulrebell, […][...]

Läste i en av våra kvällstidningar att nya Kaah-singeln skulle låta mer D’Angelo och Prince och att det skulle vara hans bästa inspelning hittills. Det gjorde mig faktiskt lite nyfiken, trots min besvikelse över albumet ”Soulrebell”. Det var ju ungefär så jag ville att Kaah skulle våga låta istället för den söta svenska schlagersommarsoul han […][...]

Kort biografi: Alicia Keys är 20 år, har tagit pianolektioner sedan hon var fem och gått på Fameskolan i New York. Gick ut med toppbetyg, men istället for att plugga vidare satsade hon på sin musikkarriär. Fick kontrakt med Arista 1998, men följde med Clive Davis när han hoppade av som chef och startade J […][...]

Även om det under året släppts ett gäng riktigt bra och intressanta hiphopskivor har jag ändå saknat ”den där” speciella skivan som har det lilla extra som skiljer den från de övriga och som jag alltid kommer förknippa med året 2000. Fram till att jag fick ”Stankonia” i min hand låg antagligen Outsidaz bäst till […][...]

Maceo spelar saxofon. Han har spelat i sammanhang som gör mig gråtfärdig av beundran. Med James Brown på 60- och 70-talet. I Parliament på 70-talet, där han tillsammans med trombonisten Fred Wesley utgjorde The Horny Horns. Med Bootsy Collins och George Clinton i diverse konstellationer efter det. Och under det senaste året med TAFKAP. Den […][...]

Eftersom jag en gång beslöt mig för att inte vara konsument utan producent av vad det månde vara så förefaller det mig vara en något udda uppgift jag nu står inför, att recensera någon annans alster. Jag skulle med glädje kunna recensera några av mina egna, det skulle vara mycket enkelt: Allt som Jon Rekdal […][...]

En obeskrivligt egensinnig människa är han, det råder det väl ingen tvekan om. Och jag accepterar väldigt många osmakliga infall och obegripligheter från hans sida, för hans musikalitet är trots allt så kraftfull. Funken är stark inom honom. Men på senaste åren har till och med jag, som alltid varit hängiven herr konstig symbol, haft […][...]

Beck Hansen kan aldrig vara borta. Så han kan aldrig vara tillbaka. Tillbaka efter tid, kanske. Men knappt ens det, för han är närvarande hela tiden. Beck gör lycklig musik. Lycklig och tramsig. När rapporterna om att Bong Load / Geffen stämde Beck och att Beck stämde tillbaks var jag orolig att det lyckliga var […][...]