Hjärtat. Det är hjärtat den här plattan talar till. Låtarna går inte från örat till hjärnan – de struntar i omvägen och går direkt till ryggmärgen och hjärtat. Det handlar om känslor – inte intellekt. Jag vet inte hur bra ”Kent” är om man börjar tänka efter. Jag bryr mig inte. Den har säker sina brister – eller snarare – den har sina brister.

”Blåjeans” är för trallvänlig. ”Som vatten” är i struttigaste laget inledningsvis. ”Ingenting någonsin” är tråkigt monoton. Och så vidare… Eller snarare: och?

Jag bryr mig inte. ”Kent” är en klassiker.

Det är Kents enklaste platta. Rakt på sak. Pang på. Texter som andas utanförskap och en längtan bort. Instrument som förmedlar exakt samma sak. Många har föraktfullt kallat musiken och texterna för pubertala. Må så vara – men de berör mig än idag trots att jag knappast kan beskyllas för att vara tonåring längre.

Det är enkelhet kombinerat med ärlighet som är skivans styrka. Det är en typisk debut. Glädjen över att få spela in en skiva. Känslan av att ha lyckats. Det hörs. Varje ackord och varje taktslag är sprängfyllt av energi. Sami Sirviös gitarrer sprider taggtråd över kompet och sliter upp sår som Jocke Bergs texter späckar med salt.

Stolthet. Kaxighet. Kalla det jävlar anamma, sisu eller vad du vill. Blåjeansen som skulle gå i arv från generation till generation blev liggande oanvända. Kostymen skavde och därför åkte den av. Hemstaden kunde inte rymma bandet längre.

”Blåjeans” är fortfarande en av de allra starkaste livelåtarna. ”Ingenting någonsin” likaså. Den mal ner allt motstånd med sitt monotona, suggestiva driv. ”När det blåser på månen”, Stenbrott”, ”Vad två öron klarar”, ”Jag vill inte vara rädd”, ”Den osynlige mannen”, ”Ingen kommer att tro dig”… är samtliga fantastiska låtar som fungerar som tidsdokument för Kent av årgång 1995. De skulle inte kunna göra om den här skivan nu sex år senare, lika lite som de skulle kunnat debutera med ”Hagnesta Hill”.

En klassiker.