Britney Spears och Mariah Carey.

Många paralleller där.

Båda började som helylleartister som till och med kunde fungera som förebilder för de mest fundamentalistiska kristna krafterna. Mariah med sin granntjejsimage, Britney som den docksöta Disney-ikonen. Båda sålde busslaster med såväl singlar som album och knep alla schyssta sponsringsavtal med de största varumärkena. Den ena med en enastående röst, den andra som, om inte enastående, så åtminstone en väldigt bra dansare och showartist. Båda blev ikoner långt mycket större än sig själva.

Båda kvävdes till sist av den genomperfekta image som tvingats på dem av varumärkesbyggarna i deras närhet. Revolt och minimal garderob kom att alltmer följas åt. Båda började att tävla med sig själva om att kunna vara snuskigast och mest sexanspelande. Båda blev helt plötsligt genomhippa när gräddan av hiphopeliten helt plötsligt började dyka upp i telefonboken, vilket förstås innebar en helt ny musikalisk inriktning. En inriktning som inte alls var vad de enhetsförsäljningsansvariga på skivbolagen tyckte var särskilt bra. Kollapser, skandaler, förlorade multimiljonkontrakt, desperata karriärdrag och rekordkorta äktenskap. Allt under en helt vanlig dag. Skvallerpressen jublade.

Båda har dessutom nu släppt varsin skiva där de samlat sina hits. Båda omslagen går i grått och är dessutom förvillande lika i upplägg och allmänt utseende. Båda omslagsbilderna ska dessutom ha manipulerats i efterhand på direkta instruktioner från stjärnorna själva, eftersom kropparna som syntes på fotografierna inte alls var de kroppar de själva såg i sin inre spegel. Mariah förlängde sina ben abnormt långa och Britney ska enligt rykten ha låtit montera en nytagen ansiktsbild på en två år gammal kroppsbild. Hennes nuvarande kropp dög inte.

Alltid ett sundhetstecken.

Men vad många trots allt glömmer är att både Mariah Carey och Britney Spears faktiskt också spelat in rätt många låtar som faktiskt är riktigt bra. I några fall odödliga klassiker, vad man än må tycka om dem.

Vill man göra det enkelt för sig kan man konstatera att ”My Prerogative” är uppdelad i två rätt distinkta halvor. Det är Cheiron-Britney och det är efter-Cheiron-Britney. Inte helt oväntat är det i Cheiron-gängets hårdrocks-r'n'b de låtar som sannolikt kommer att gå till eftervärlden återfinns. Och ja, med ”…Baby One More Time” som given bärare av kronan.

Ska jag plocka favoriterna blir det, förutom den, ”(You Drive Me) Crazy” och ”Oops!…I Did It Again”. Jo, jag gillar dem faktiskt på riktigt. Sedan har ”Boys” växt till sig rätt mycket i mina öron sedan den släpptes. Och frågan är om inte den Britney-låt jag trots allt gillar bäst faktiskt är Trixster-producerade Madonna-duetten ”Me Against the Music”. Inte en av de låtar vi kommer minnas Britney för, men väldigt bra. ”Toxic” och ”I'm a Slave 4 U” vill jag någonstans gilla mycket mer än vad jag gör, men det går liksom inte.

Men när man lägger upp Britneys singlar efter varandra är det två saker som blir smärtsamt uppenbara. Det ena är att Cheiron-soundet passar bäst i små doser. Det andra är att Britney också spelat in rätt mycket skräp. Andra halvan av samlingen innehåller faktiskt inte en enda bra låt. Några är, och var redan då, vedervärdiga (”Lucky”, någon?) De två nya låtarna som stoppats in sist är så bleka att det nästan är en bedrift. Och så har vi förstås samlingens två stora covers. Dels den stelopererade versionen av ”I Love Rock 'n' Roll” och dels den plågsamma slakten av Bobby Browns klassiska ”My Prerogative”. Huh.

Så, ska du då köpa ”Greatest Hits: My Prerogative” idag? Nej, klart du inte ska. Men om ett halvår. Om ett år. När du hittar skivan för tio spänn i en reatunna. Då är det dags.

Om tio eller tjugo år kommer du vilja ha den. Trots att du just nu tycker den är skitdålig.

Eller kanske just därför.