”Faith” är ett perfekt stycke neosoul med rötterna djupt rotade i afrofunken. En jordig gitarr över en försiktig hi-hat och så hela kalaset med bas, keyboard och Amp Fiddlers sköra men ändå fylliga röst. Det är en öppning som lovar stort. Sedan kommer en klarinett-jazzig sak som lika gärna skulle ha kunnat lega som mellanspår […][...]

Hearin' Aids P3 Guld-belönade debut ”The Boom Lucy” skvallrade om att något håller på att hända med den svenska hiphopen. Med avstamp i det elektroniska sväng som odlats i Detroit gav de oss en rejäl funkmacka att bita i (om än lite kompakt för min del). Tidigare i år gjorde Ramjac storstilad albumdebut med hårt […][...]

Den här dubbeln var tänkt som den storslagna återkomsten. En skiva Funkadelic, en skiva Parliament. P-funkens tvillingband förenade en gång för alla. Så blev det nu inte. På fler sätt än ett. För den som följt George Clinton och hans turnérande funkcirkus under de senaste åren är den här skivan ändå ingen överraskning. Det handlar […][...]

Om man tar hela funkhistorien och kör den genom samtidens hiphopfilter, grovhackar och sätter ihop delarna igen så landar man gissningsvis någonstans i Los Angeles 2004. Då släppte Plantlife ”the Return of Jack Splash”. På något vis gled den mig förbi då, men när jag flyttade till Malmö pratade Mikael hela tiden om nyfunken från […][...]

Det är precis i början av 70-talet. Holland-Dozier-Holland har för första gången tröttnat på Berry Gordy och lanserat egna etiketten Invictus. De signar lite på måfå allt som de hört talas om i korridorerna på Motown. George Clinton har i sin tur tröttnat på att försöka få Gordy att köpa hans låtar eller att spela […][...]

Innan konserten är jag lite orolig över den korta speltiden. Enligt programmet har festivalens samtliga artister nämligen en och en halv timme på sig. Jag minns hur snopet det kändes när p-funkcirkusen precis blivit varma i kläderna och fick avbryta sin spelning efter ungefär den tiden på Skeppsholmen härom året. Det ska visa sig att […][...]

”Deep in the black of my mind lies a funky of another kind” 10 sekunder. Längre än så tog det inte innan Amp Fiddler hade knockat mig. Att ”Waltz of a Ghetto Fly” var riktigt bra visste jag redan efter första lyssningen för över en månad sen. Sen tog jag semester och ni fick inget […][...]

Vem hade vågat tro att Snoop Dogg skulle slå till i årets tolfte timme och leverera ett av årets riktigt sköna funkalbum? Inte jag i alla fall. Sedan debuten har Snoops karriär varit i ständig utförsbacke och det har känts som om det skulle krävas ett mindre mirakel för att stoppa fallet. Eller åtminstone en […][...]