”Deep in the black of my mind lies a funky of another kind”

10 sekunder. Längre än så tog det inte innan Amp Fiddler hade knockat mig.

Att ”Waltz of a Ghetto Fly” var riktigt bra visste jag redan efter första lyssningen för över en månad sen.

Sen tog jag semester och ni fick inget veta av mig. Men djungeltrumman har gått och Amp har dykt upp i både väntade och oväntade sammanhang. Han har redan fått mer än en spotlight att skina i. Jag riktar en till för det här är en musikalisk ädelsten som sprakar och både tål och förtjänar mer ljus.

Grundsättningen är enkel. Bas, trumma, orgel och/eller gitarr. Det är stor musik i ett ofta litet format. Ibland smyckas sättningen med blås eller samplade stråkljud som vore han en poppoet från Göteborg. Ovanpå allt, den ljuva mjuka djupa rösten. Soulfunk doppad i det syrabad George Clinton kokade ihop på sjuttiotalet.

Oftast rör sig Amp i de trakter där D'Angelo vävde fram ”Voodoo”. Men spår av samarbeten med Moodyman gör sig påmint i houseklubbiga ”Superficial” (som kanske inte är ett av skivans roligare spår och också det som sticker ut mest stilmässigt). I ”Love & War” hämtas rytmerna från mörkaste afrika medan blåset krigar om uppmärksamheten och jag kan inte låta bli att tänka på Tony Allen.

Även om jag känner varm kärlek till den sköna funkbassynthen som gör sitt bästa för att dominera i ”I Believe in You” är det sången som är styrkan här. Musikaliskt är det som roligast när sättningen hålls liten. För en gångs skull hoppas jag på litet band i livesammanhanget istället för stort med fullt blås. The Amp Fiddler Trio eller möjligen Quartet. Det är modellen.

Ok, jag tycker att han velar lite väl mycket mellan de musikaliska hötapparna och stoppar sina flottiga fingrar i några skålar för mycket för att albumet ska kännas riktigt så där in i märgen funktastiskt. Men om du som jag gillar din soul med en rejält baktung funkbotten är det här årets första riktigt viktiga hållplats.