Öppningen där Bettye LaVette helt utan ackompanjemang sjunger Sinead O'Connors ”I Do Not Want What I Haven't Got” med en röst som låter så raspig och sliten att jag förväntar mig att den ska pulveriseras i ett dammoln om jag slutar lyssna är fullkomligt magisk. När hon sen tar sig an Lucinda Williams ”Joy” som […][...]

Är det någon som inte vet hur The Hellacopters låter? Nähä. Tänkte väl det. ”Rock & Roll Is Dead” är den senaste i raden som bygger vidare inom de ramar som sattes upp någonstans i höjd med ”Grande Rock”. Det var väl på något vis senast det hände något radikalt med det numera patenterade Hellacopters-soundet? […][...]

För några veckor sedan spelade The Hellacopters sin nya singel playback i någon sunkig talkshow på ZTV. Ett tag senare damp Nihilist-samlingen ”Nihilist” ner i min brevlåda. Med ZTV-framträdandet i åtanke är det bara att inse att saker och ting förändras och utvecklas. I begynnelsen var Nihilist. Pionjärer inom death metal i Sverige och relativt […][...]

När kollegan Nicke Hellacopter släppte ut sidoprojektet The Solution tidigare i år var det ett ganska långt steg bort från den plats The Hellacopters mutat in som sin egen på rockkartan. När Robert ”Strängen” Dahlqvist ställer sig längst fram vid scenkanten under namnet Thunder Express är klivet inte riktigt lika stort. Man kan väl säga […][...]

Du kan tjata hela sommaren om The Commitments. Eller om att Nicke Andersson redan för hundra år sedan släppte en vinyl-sjua som låter så här. Eller att vita farbröder ska lämna sextiotalssoulen i fred. Jag kunde inte bry mig mindre. Jag är upptagen med det jag hör. Floder av kärlek till svänget. Avspändhet. Ett gäng […][...]

Uppföljaren till ”High Visibility” låter just som en uppföljare. Och minst lika bra. Den är i alla fall jämnare. Vi får en rad låtar som har ett närmare släktskap med varandra än vad som är brukligt på skiva med The Hellacopters. Jag trodde att det skulle betyda att speltiden skulle bli kortare. Men efter att […][...]

Ni vet hur det brukar låta när en skiva får högt betyg mer eller mindre rakt över. Från hela den samlade kritikerkåren. Då plockas det där jävla ordet hype fram. Av någon anledning tror jag inte att det plockas fram den här gången. Åtminstone inte allvarligt menat. ”By the Grace of God” är The Hellacopters […][...]

Förhandsinformation och skvaller som föregått det här släppet har varit rätt opålitligt. Ingen har egentligen vetat något, men alla har velat spekulera. ”Klarar The Hellacopters en skiva till? kommer Chips K få hela produktionen att låta Sator? Håller The Hellacopters på att bli riktigt mjäkiga? Har de blivit storbolagslakejer?” När förståsigpåarna uttalade sig, verkade de […][...]

Att säga att The Hellacopters är tillbaka är felaktigt. De har aldrig varit borta. De släpper hela tiden en aldrig sinande ström av låtar på sitt favoritformat; vinylsjuan. Det har hunnit bli en sisådär 17 stycken. Dessutom har bandet släppt en hel del material på splitskivor och samlingar. Just nu är bandet aktuella med sin […][...]