Manchester-trion The Whip smyger försiktigt tillbaka in på scen med sitt andra album efter 2008 års X Marks Destination. Det har knappast gjorts någon promotion alls inför Wired Together, släppt via Norman Cooks bolag Southern Fried Records för ett par veckor sedan. På åtminstone en punkt är det ett stort misstag. Det leder nämligen troligtvis […][...]

Av en skiva inspelad i en övergiven kvarn i utkanterna av Manchester är det ganska enkelt att ha förutfattade meningar. Den bör rimligtvis vara dyster, grådaskig och avskalad. LoneLadys debut andas också, fullt riktigt, ekon av idustristadens stora; The Fall, A Certain Ratio och, givetvis, Joy Division. Stundvis, i ett trumkomp här och ett gitarriff […][...]

Att Alan McGee kallar You Cross My Path för The Charlatans bästa album sedan Tellin’ Stories borde man kanske inte fästa någon större vikt vid. Det är sånt citatmaskinen McGee häver ur sig. Oftast utan att det har särskilt mycket med verkligheten att göra. Särskilt inte för någon som likt undertecknad tycker att Charlies spelat […][...]

I sin recension här på dagensskiva.com skrev Jacob Järpegård: ”Oasis har med deras nya skiva, ”Don't believe the truth”, bevisat att talang för att skriva bra och intressant popmusik kan supas och knarkas bort. Skivan är så ojämn att man skulle kunna tro att det är en blandskiva av bortglömda C-spår av andra artister som […][...]

Oasis har med deras nya skiva, ”Don't believe the truth”, bevisat att talang för att skriva bra och intressant popmusik kan supas och knarkas bort. Skivan är så ojämn att man skulle kunna tro att det är en blandskiva av bortglömda C-spår av andra artister som de på något konstigt sätt lyckats fiska upp och […][...]

Ace of Base släpper ”The Sign”. Green Day är framgångsrika med ”Dookie”. Portishead skakar om med ”Dummy” och Slowdive ger ifrån sig ”Souvlaki”. På radion spelar de ”Mr Jones” med Counting Crows och ”Waterfalls” med TLC om och om igen. Samma år debuterar ett band från Manchester. Det leds av två buttra bröder med enorma […][...]

Det har gjorts ett antal försök att placera in Manchester-kvintetten Alfie i en specifik musikalisk genre, och då inte sällan med termer som folk, lågmäld och psykedelisk någonstans i beskrivningen. Själva har bandet aldrig fäst någon större uppmärksamhet vid det utan hela tiden fortsatt att göra precis den musik de själva har känt för utan […][...]

Med förra skivan Lost Souls, kom Doves för två år sedan från i stort sett ingenstans, eller rättare sagt från måttligt framgångsrika house-akten Sub Sub, och levererade ett lika överraskande som briljant album. En enastående debut och överhuvudtaget en av det årets intressantaste skivor. Även om Doves redan där hade ett eget sound kändes det […][...]

Det tog ett tag för Beatles att börja uppskatta skojiga piller och få en fascination för stora indiska instrument. Innan dess hade de under ett årtionde förändrat världens musikscen för alltid. Precis som punken skulle göra ett årtionde senare. Noel och Liam Gallagher har i och för sig nästan alltid gillat skojiga piller, men deras […][...]

Jag hatade till en början Oasis och deras musik, Liam var onödigt dryg och Noel kunde inte skriva en enda låt utan för tydliga Beatles-influenser. Men sen en dag bestämde jag för mej att ge bandet en chans, jag gick och köpte ”(What’s the story) morning glory” i hopp om att min bild av Oasis […][...]