2009! Ett helt underbart musikår framför oss, eller? Det visar sig. En månad har gått och dagensskiva.com har blivit fler på redaktionen. Här är de nyas, och de gamlas, val för det bästa i januari. Foto: Hilda Carlsson Jonathan Johansson Efter att ha matat singlarna En Hand I Himlen och Innan Vi Faller under två […][...]

Jolie Hollands fjärde fullängdare The Living and the Dead är stadig folkrock. Stadig både i ljudbild och för att den inte är särskilt varierad. Någon större variation ingår inte i Hollands varumärke och bristen på variation tyder snarare på väl sammanhållna album. Mellan albumen finns det skillnader. Catalpa och Escondida var sovrumsblues, Springtime Can Kill […][...]

För mig finns inget somrigare än när M. Ward sjunger Here Comes the Sun Again. Kingdoms and queens they all bow down to you, Branches and ranch hands are bowin’ too And I’ve taken off my straw hat for you, singing Here comes the sun again Halmhatt och grässtrå i mungipan. Fjäderlätta sommarvindar. Och allt […][...]

September la sina blöta tassar över oss och Kent bröt hösttystnaden med just ingenting. Vad som var bäst under förra månaden? Vi vet. Kent, Ingenting (låt) Jag måste välja Kent. Inte för att den var bäst, utan för att diskussionerna om hur de låter alltid är fruktansvärt roande att följa varje gång de släpper nytt. […][...]

Den polerade ytan är nästan avskräckande blank. Forna Saddle Creek-bandet Rilo Kileys storbolagspop presenteras i svärta och tveksamma miljöer, men det är inte förrän man trängt under den hårda lacken de framträder. Under the Blacklight är mastig och artificiell till att börja med. Vidare är den ojämn och smått irriterande. Slutligen är den oerhört begåvad […][...]

I veckan lekte vi på redaktionen musikalisk röd tråd. Med utgångspunkt i en låt, Radioheads Karma Police, fick var och en i redaktionen bidra med en låt som kunde knytas till den föregående. Från Radiohead tog vi oss bland annat genom hip hop, black metal och pop. Uppgiften var att spinna vidare på föregående låt […][...]

Efter en Bright Eyes-paus på ett par år välkomnar jag en mer sansad och välbestämd Conor Oberst och har i några veckor sällskapat med Cassadaga. Det som slår mig är att när den tidigare överåriga tonårsångesten äntligen borstat gruset av knäna, rest sig och gett sig av, är Bright Eyes lika traditionella som Neko Case […][...]

När ”Post-War” förra året blev den där skivan man i backspegeln borde lyssnat mer på, men aldrig riktigt gav tid, var det ”To Go Home”, skriven av Daniel Johnston, som ändå bitit sig fast och gjort sig trallande fånig i bakhuvudet. ”To Go Home” är så direkt och kombinerar just det som är bra med […][...]

Den 6:e mars släpper Bright Eyes en EP med exklusiva B-sidor, inspelade under arbetet med det kommande albumet ”Cassadaga”. Medverkande på EP:n är bland annat M. Ward, Gillian Welch och före detta Sleater-Kinneys Janet Weiss. ”Cassadaga” släpps den 10:e april.[...]

Jag plockade häromdagen fram CocoRosies ”La Maison de Mon Rêve” och insåg att det är inte alla dagar man står ut med gnisslet i vackra ”Terrible Angels”. Samma sak händer i Shugo Tokumarus ”Karte”. En fågel på repeat. Så ohyggligt irriterande. Samtidigt som melodin fångar något som gör att jag inte kan stänga av. ”L.S.T.” […][...]