Jag antar att varken titlarna eller omslagsfärgvalen på Velvet Night | Pray for Strings och systerskivan Sweetest Day | Romance for Strings är någon slump. Där Sweetest Day är fylld av liv, energi och dansgolv är Velvet Night det djupa, svala och tillbakalutade syskonet. Solsken och mörker. Rött och blått. Och även om Velvet Night […][...]

Jag hade kunnat göra det väldigt lätt för mig och bara konstatera att, ja, det här var väl kanske lite sent. Men den vägen går vi inte nu. Istället tar vi det från början. Men inte vilken elektronisk musik som helst, va? Eller rättare sagt, ni är rätt noga med prylarna? Just det, ett sound […][...]

Ska det vara, ska det vara ordentligt. Copyright, numera bestående Gavin Mills och Sam Holt, har som så många andra dansmusikartister låtit sin debut i det långa formatet vänta på sig. Åtta år har hunnit passera sedan dåvarande trions första singelsläpp. När första albumet nu landar är det inte en cd vi får. Inte heller […][...]

Tidigare idag, en helt vanlig sommartisdag, skrev jag något i vårt forum där jag tackade Gud för youtube. Det var när jag blev sugen på att höra en låt och kunde lyssna på den bara någon minut senare – tack vare yotube. Föga trodde jag väl att jag några timmar senare nästan menar det på […][...]

Mycket i musikväg kan paketeras, paketeras om och paketeras om igen. Inte sällan exakt samma innehåll gång på gång på gång. Och som om inte det vore nog heter paketen för det mesta något med ”best”, ”essential”, ”greatest” eller ”ultimate”. Allra helst så många av orden som möjligt staplade på varandra. Nu låter det kanske […][...]

Ibland undrar jag varför vi i Sverige inte delar ut medaljerna till våra idrottsmän innan de åker iväg till de stora tävlingarna. Innan allt drar igång har vi ju ett gäng guldmedaljer som bara ligger och väntar på att följa med hem. Väl där slutar det som vanligt med någon fjärdeplats och ett brons. Samma […][...]

They are not so chic, these kids. They don’t haunt press receptions or opening nights; they don’t pose as street punks in the style of Bruce Springsteen, or prate of rock & Rimbaud. Indeed, the cults of recent years seem to have passed them by entirely. They know nothing of flower power or meditation, pansexuality, […][...]

Det här är ju inte jag någonstans. Egentligen. Han som ser ut som Håkan Hellström med Housemartins-frisyr och Philip Oakely-röst. Hon som ser ut som den där systern som har ihop det med Henrik Schyffert (eller om det är systern som inte alls har något ihop med Henrik Schyffert). De. Inte systrarna där ena halvan […][...]

En av nittiotalets största besvikelser för mig var Portishead. Ja, inte Portishead, men väl Portishead. Originalet. Under en bilfärd genom södra England kom jag och mitt sällskap, som ett av stoppen på vägen, fram till Bristol. Nästan mitt i den värsta triphophysterin i mitten av nittiotalet. Och ja, det här var under den delen av […][...]

Vad får man om man blandar Justin Timberlake, Blaze mesta latinosoulskensstunder och Elton John? Kentaro Takizawa. Ja, åtminstone i Elton-covern från fjolårsalbumet Heart to Heart. När jag för någon vecka sedan skrev om housesångaren Robert Owens andra album Night Time Stories fick jag tack vare en observant dagensskiva-läsare veta att det inte alls var Owens […][...]