Egentligen räcker det ju med ”Ben Watt” för att jag ska vara såld. Oavsett om det handlar om remix eller produktion. Nästan lika intressant är ”Buzzin’ Fly” tryckt någonstans på skivetiketten – virtuell eller verklig. Det mesta som bolaget släppt sedan födseln har varit väldigt, väldigt bra. Så med andra ord: när det blev dags […][...]

USA. Tyskland. Italien. Ungefär där, och i den ordningen, kunde man hitta discons supermakter under sjuttiotalets andra halva. Visst fanns det förstås andra länder där disco skapades. I princip vart enda ett. I hjärtat av Afrika. På det japanska öriket. I Sydamerikas djungler. På andra sidan muren. Men det var i de här tre länderna […][...]

Det är svårt att inte känna sig lite blåst på konfekten. Efter den två cd-skivor långa discofesten på The Master of the Masterpiece: The Very Best of Mr. Patrick Adams blir det lätt så när man sitter med nästa volym. Ja, eller kanske avsaknaden av volym i just det här fallet. Två skivor har nämligen […][...]

När Z Records gav ut en av de bästa sammanställningarna av Dave Lees musikaliska gärning med samlingen The Many Faces of Joey Negro var det med en titel som samtidigt var mitt i prick och helt missvisande. Dave, som de flesta andra som verkar i dansmusikfacket, skapar musik beroende på vilken kostym han hänger på […][...]

Ain’t No Mountain High Enough. Ain’t Nothing Like the Real Thing. You’re All I Need to Get By. Your Precious Love. The Boss. I’m Every Woman. Ja. De låtarna. Lägg dessutom till låtar skrivna åt Teddy Pendergrass, The Supremes, Gladys Knight & The Pips, Smokey Robinson & The Miracles och Aretha Franklin. De flesta har […][...]

Man kan ju tycka vad man vill om namnet. Crazy Penis. Eller inte sällan det kortare och censurerade Crazy P. Det förändrar inte det faktum att Chris Todd och James Baron sedan de började göra musik tillsammans som just Crazy Penis gett oss mer eller mindre skitbra musik mest hela tiden. Bäst av dem alla […][...]

Ganska exakt 32 sekunder. Det börjar oskyldigt. En fyrfyra. Någon rasslar lite förstött på en hi-hat. Lite congas. En gurka som skrapar i bakgrunden. En kvinnoröst som förföriskt uppmanar mig att det är dags att ”get down”. Lite sådär som det kan vara vilken måndagkväll som helst. Sen har det gått 32 sekunder av Don’tcha […][...]

Det vore fel att beskylla Kaskade för att tänja på sina egna musikaliska gränser vid varje nytt släpp. Tvärtom har Kaskade, med Ryan Raddon i spetsen, snarast varit väldigt konsekventa i att ge musikvärlden sin egen patenterade klubbdjupa mjukishouse – mellan cocktailglas, välpolerade dansgolv och sandiga soluppgångar. Oavsett om det handlat om att remixa andras […][...]

Jag vet faktiskt inte exakt när den meste Dahlbäckaren i min värld bytte förnamn från Jesper till John. Det var ju Jesper, som del av Svek-kollektivet, var med och formade den svenska technovågen under nittiotalets andra halva. Under eget namn och under ett antal alter egon som Sunday Brunch, Hugg & Pepp och DK7 poppade […][...]

Vibrerande, pumpande, bubblande, storslaget, solskensdränkt och sommarregndoftande. Med houseifierat Abba-pianorullande, en darrande stråke att dö för, ett leende mer blixtrande än det vitaste av vitt och ett hjärta stort som Roger Sanchez. Vad gör väl då att det, precis som på systerskivan Velvet Night | Pray for Strings, finns låtar jag kunnat stå över? Att […][...]