dagensskiva.com

48 timmar

Recension

John Frusciante: DC EP
DC EP (CDEP) John Frusciante
2004
Record Collection/Warner Music
7/10

Tjatigt men fortfarande bra

Lyssna

Sök efter skivan

Det börjar bli en aning tjatigt. Fortfarande riktigt bra, men tjatigt. Nackdelarna med John Frusciantes kreativa och snabba utgivning börjar märkas. Jag hinner inte lyssna färdigt på en skiva förrän nästa kommer. Det går för snabbt och blir för mycket.

Dagens i-landsproblem? Minst sagt.

John Frusciantes utgivning hittills i år saknar motstycke. Först världens bästa ”Shadows Collide With People”, sen nästan lika omtumlande ”The Will To Death” som följdes upp av projektet Ataxia och ”Automatic Writing”. Nu ”DC EP”. Fyra låtar. Fortfarande dogma. Den här gången är han nästan helt ensam. Står för gitarr, bas och sång. Inga synthar eller programmeringar förekommer. Jerry Busher, som jobbat med Fugazi står för trummandet. Allt är inspelat och mixat under en helg i Washington DC. Med Ian Mackaye som producent.

Jag har hört det förut. Känner igen Frusciantes låtskrivande direkt. Melodierna är starka som urberget men spelas avspänt, nyanserat och luftigt. Sången och gitarrspelet osar av vilja och känsla. Helheten låter som vi hamnat någonstans mittemellan ”The Will To Death” och Red Hot Chili Peppers ”Californication”. Ett resultat av lediga dagar snarare än planerad produktion. ”Dissolve” öppnar och blir allt mer intensiv genom verser, refränger och solon. Från skönt tillbakalutad till småhetsig på några minuter, med ett alldeles underbart litet gitarrplockade insprängt här och var. ”Goals” är dystrare, mer eftertänksam och når sitt klimax först i de avslutande stunderna. Då tar ”A Corner” vid och fortsätter på samma bana, nästan för avspänd. ”Repeating” avslutar den här skivan med ett vispande trumkomp.

En skiva som inte skakar om eller överraskar. Min hud har blivit tjockare och mer motståndskraftig. Den släpper inte in kaoset på samma sätt längre. Vilket är synd och orättvist. Eftersom låtarna är lika bra som tidigare. Nästan bättre, eftersom EP-formatet är skoningslöst mot utsvävningar. Men John Frusciante vänder inte upp och ned på mig den här gången. Skär inte sönder mina känslor. Det är den enda nackdelen jag kan komma på med den här intensiva utgivningen.

Förutom att mina ord börjar ta slut.

Fredrik Welander

Publicerad: 2004-09-30 00:00 / Uppdaterad: 2007-12-11 13:26

Kategori: Recension | Recension: #2847

7 kommentarer

Varför inte göra en halvbra platta istället för 10 gravt mediokra?

Medlem 2004-10-01 09:30
 

frusciante är inte medioker, han står för både kvalité och kvantitet

palm Oregistrerad 2004-10-01 12:23
 

Efter första lyssningen var min första tanke att skivan var feg men bra. Det låter mer välpolerat än någonsin, men riktiga toppar saknas. När man samtidigt lyssnar in sig på "Smile from the streets that you hold.." som är en riktig bergodalbana kvalitetsmässigt, kan jag ändå inte låta bli att gilla den bättre än "Dc Ep".

Epn växer ändå för varje lyssning och jag ser fortfarande fram emot varje Frusciante-släpp. "Inside of Emptiness" måste dock höja nivån igen om intresset inte ska svalna.

3-0 i halvtid till Frusciante. Endast finska landslaget i hockey tappar en sådan ledning.

Medlem 2004-10-01 17:14
 

Ingen har ju varit medioker än. Tvärtom. Mannen har ju släppt årets tre bästa skivor (med konkurrens från I'm Not A Gun). The DC EP är riktigt, riktigt bra. Men det låter som The Will to Death, och innehåller bara fyra, relativt, korta låtar. Stabilt, men inte lika omtumlande, som sagt.

Ah. Jag tror att han håller hela året ut. Men att han börjar fundera på att göra samma sak hela nästa år oroar lite, faktiskt.

Medlem 2004-10-02 01:51
 

Det här är ju trots allt bara ett mellanspel. En fikapaus mellan de riktiga målen mat… eller nåt. Döm när nästa riktiga skiva kommer ut i stället.

Förresten undrar jag hur Welander kan hålla Shadows Collide With People för The Will to Death. Finns det någon speciell anledning? Är bara nyfiken

jello Oregistrerad 2004-10-09 13:13
 

Jello: Sent omsider kommer ett svar. "Shadows…" knockade mig helt enkelt. Låtarna, produktionen, helheten. Jag har aldrig hört något liknande. Inför "The Will To Death" var jag förvarnad och beredd. Där är skillnaden. Låtarna är lika bra.

Fredrik Welander Medlem 2004-10-28 12:47
 

3 år senare skulle jag vilja revidera min kommentar till: THIS SHIT IS AWESOME½!”

Medlem 2008-01-09 23:07
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig