Vi som har ett jobb på dagen också trillar in lite sent. Biljetter finns kvar och utanför försöker de kränga de sista. The Ark har hunnit halvvägs när jag vandrar in i ett soldränkt Azaleadalen. Det är ett väldigt slött The Ark som möter mig. De är helt svartklädda och här finns inget spår av […][...]

Det finns skivor som ständigt ligger framme. Låtar man alltid återkommer till. Album som varit med på varanda bilresa. De är två och de kallas Me First och Sun, Sun, Sun. The Electeds två tidigare album, släppta på Sub Pop i mitten av 00-talet. Det har gått fem år sedan Sun, Sun, Sun släpptes och […][...]

Det är klart att det finns något väldigt sött över I’m Having Fun Now. Bedårande Jenny Lewis. Bedårande Johnathan Rice. Två musiker med vindlande karriärer som resulterat i en sällan skådad status i amerikansk indierock. Men med band som Rilo Kiley, hyllade soloskivor, gestaltning av Roy Orbison i Walk the Line och samarbeten med Elvis […][...]

Jenny Lewis och pojkvännen Jonathan Rice har spelat på varandras skivor sedan länge. Men det är först nu de gör något under eget namn, tillsammans. Under vinterns snöstormar i besökte de gamle vännen Mike Mogis studio i Omaha, Nebraska. Fram växte ett album med pop av en mer melodiös och up-tempo variant än deras andra […][...]

Jenny Lewis och Micah P Hinson spelar på Kägelbanan i Stockholm den 13:e oktober. Gå och lyssna, stockholmare! Biljetter finns bland annat på Södra Teaterns biljettkassa.[...]

För mig finns inget somrigare än när M. Ward sjunger Here Comes the Sun Again. Kingdoms and queens they all bow down to you, Branches and ranch hands are bowin’ too And I’ve taken off my straw hat for you, singing Here comes the sun again Halmhatt och grässtrå i mungipan. Fjäderlätta sommarvindar. Och allt […][...]

Två år efter släppet av Orchestra For the Moon i USA och Kanada finns albumet i svenska butiker. Det kan tyckas förlegat att prata om släppdatum men hade jag inte fått albumet skickat till mig hade jag inte hittat konstnären och sångerskan Jenn Grant. Det finns artister som alltid hamnar mellan stolarna. Inte på grund […][...]

Den polerade ytan är nästan avskräckande blank. Forna Saddle Creek-bandet Rilo Kileys storbolagspop presenteras i svärta och tveksamma miljöer, men det är inte förrän man trängt under den hårda lacken de framträder. Under the Blacklight är mastig och artificiell till att börja med. Vidare är den ojämn och smått irriterande. Slutligen är den oerhört begåvad […][...]

Ur det imponerande Arts & Crafts-kollektivet kom tidigare i år Jason Colletts soloalbum ”Idols of Exile”. Jason Collett tillhör på någon kant Broken Social Scene. Det gigantiska, kanadensiska bandet som är så omöjligt att inte tycka för att Feist för det mesta är med men som blir för stort och introvert vid andra tillfällen. Medlemmarna […][...]

Efter att Isobel Campbell träffat Mark Lanegan i Glasgow, i samband med en Queens of the Stone Age-spelning, började hon genast skriva melodier för ett samarbete. Lanegan hade berättat hur mycket han tyckte om Campbells musik och Campbell såg ett givande samarbete framför sig. Låtmaterial bollades över Atlanten och till slut fanns material till ett […][...]