Det är klart att det finns något väldigt sött över I’m Having Fun Now. Bedårande Jenny Lewis. Bedårande Johnathan Rice. Två musiker med vindlande karriärer som resulterat i en sällan skådad status i amerikansk indierock. Men med band som Rilo Kiley, hyllade soloskivor, gestaltning av Roy Orbison i Walk the Line och samarbeten med Elvis Costello så finns det också ganska mycket tyngd hos Jenny and Johnny. I’m Having Fun Now är ingenting man avfärdar lätt. Jenny Lewis och pojkvännen Johnathan Rice är popens Isobel Campbell och Mark Lanegan.

För man tänker ganska mycket Jenny Lewis och pojkvän trots att musiken är Jenny and Johnny. Eller Johnny and Jenny. Det är Lewis röst och anslag man känner igen mest, det är hennes stil som slår igenom. I jämförelserna med tidigare projekt hamnar man varken i Rilo Kiley eller Rice tidigare alster utan just i Lewis soloplattor. Det går en rak linje från Rabbit Fur Coat, via Acid Tongue till I’m Having Fun Now. Och någonstans i bortre änden finns Rilo Kileys bitterljuva pop. Jenny Lewis har hela tiden rört sig mot det tyngre, långsammare och svårare. På I’m Having Fun Now kombineras släpiga duetter med nyförälskade solskenshits. Melodierna är självklara, anslaget vuxet. Det är avslappnat. Så innihelvete.

Varken hävdelsebehov eller ett sökande efter sound gör sig påmint på albumet. I’m Having Fun Now är en fullkomligt självklar popskiva av två personer som äntligen får göra något tillsammans. I fred. Och det är svårt att hitta de starka spåren. För de är där nästan allihop. Mot slutet dippar det något. Slavedriver låter som Blur en dålig dag och Committed som förmodligen ska vara en euforisk avslutning på albumet känns felplacerad. Men spår som Switchblade och fantastiska Animal går att lyssna på gång efter gång. Så enkelt. Så perfekt.