Backstreet Brit Funk tells the story of the underground scene in the UK when punk and disco were giving way to a new blend of jazz, soul and funk, heavily influenced by the American big hitters of the day but re-worked by the UK pioneers for the British dancefloors. Den sammanfattningen säger ungefär det mesta […][...]

På omslaget står tre herrar i vita kavajer skräddade för en stund med en cigarett i hand. De bär svarta Zorro-masker och ser påklistrat allvarliga ut, redo att brista ut i ett asgarv. Vecklar du ut omslaget ser du hur de leker arga leken med en orm och röker cigg tillsammans med en apa i […][...]

Jag har svårt att tycka att det är en överraskning att Beastie Boys väljer att släppa en uppföljare till samlingsalbumet The In Sound from Way Out just nu. Förra albumet, To the 5 Burroughs , var en besvikelse (både kommersiellt och artistiskt) och MCAs problem med rösten är välkända. Ergo, en instrumentalskiva. Jag medger att […][...]

När den politiske industrijazz-rapparen blir gammal blir han… baktaktsproggare. Michael Franti inledde karriären i industrijazziga Beatnigs, fortsatte i Public Enemys kölvatten som en del av Disposable Heroes of Hiphoprisy och landade snart i politiska jazzfunk-combon Spearhead som han använt som plattform sedan dess. Han har sjungit ordet ”revolution” fler gånger än Dennis Lyxzén, så det […][...]

Jag vet inte varför jag envisas med att låna Fun Lovin' Criminals värdefull tid i mina öron. Kanske för att jag en gång var hårt nere med det amerikanska white boy-svänget. Korsningen mellan funk, rock, hiphop och kanske lite dubreggae (tänk FLC, Cake, Sublime, 311, Beck och så vidare). Kanske för att ”Mimosa” faktiskt var […][...]

Semimodern jazzfunk (eller acid jazz för er som minns skiftet 80/90-tal). The Heavies är tillbaka med en ny sångerska (jag vet inte vilken i ordningen, men hon heter i alla fall Nicole Russo). Det har väl inte hänt så vansinnigt mycket sen sist. Det är lite tyngre i gumpen inte lika lättflytande svängigt. Trots den […][...]

I teorin gillar jag fortfarande Blacknuss som fan. Ska jag vara ärlig är det inte längre sant. Sanningen är att de inte berört mig på riktigt sedan debuten 1994 när de fortfarande var mer än ett soloprojekt med gästspelare. Den tydliga knäcken kom när rytmsektionen Christian Falk (bas) och Martin Jonsson (trummor) spräcktes runt inspelningen […][...]

Vibrafonens plats i jazzfunken kan i princip härledas till en enda musiker, Roy Ayers. Han är den sorts legend som brukar plockas fram och dammas av för att ställas på scenen vid Skeppsholmen. Den sorts legend som framkallar svettningar hos oss som skulle vilja odla jazzskägg. Hos oss som inte fick nog av knasiga hattar […][...]

Hiphopåret 2004 är alldeles utmärkt. Kanske inte det mest nyskapande. Kanske inte det mest uppskrivna. Men ändå fyllt av godis för den som lyssnar och letar lite. Kanye West är årets fixstjärna. Athletic Mic League har sparkat skruvade knorrar mot en intet ont anande publik. Okayplayer-gänget släppte en bitvis svinbra samling. Talib Kweli har gett […][...]

Jazzen kryper fram ur sina skrymslen. I varje hörn, på varje klubb, i varje stad. Plötsligt pekar strålkastare och mikrofoner pekat samma mål. Det är inte bara jakten på nästa grej. Det är ett resultat av mognad. På små skivbolag har den odlats, utvecklats och getts frihet. Nu har den vuxit sig så stor och […][...]