På omslaget står tre herrar i vita kavajer skräddade för en stund med en cigarett i hand. De bär svarta Zorro-masker och ser påklistrat allvarliga ut, redo att brista ut i ett asgarv. Vecklar du ut omslaget ser du hur de leker arga leken med en orm och röker cigg tillsammans med en apa i fez.

Det säger en hel del. Ibrahim Electric tappar en klassisk gammal dansk musikalisk ådra. Humorn.

Det finns ett tydligt drag av största möjliga glädje i deras instrumentala musik. Jeppe Tuxen spelar på sina orglar som vore han Bo Hanssons larviga oäkting. Ett vindlande, svängigt psykedeliskt groove att dö för. Niclas Knudsen bänder sina gitarrer som om försökte spela sig tillbaka till inspelningen av Parliaments debut (ofta med ett tydligt drag av Jimi Hendrix lättare stunder). Stefan Pasborg spelar vilda ostyriga jazztrummor som om han vore uppvuxen i East L.A. snarare än Danmark.

Allt är färgat i 60-talets mest kulörta färger.

Med låtitlar som India Funk, Red Sonja, Borat och Zagreb Candyfloss är det svårt att inte få omedelbara bilder och melodier i skallen. Det är prillig och svängig jazzfunk med rejäl botten i blues och exotica. Det är musik som grillas på den goda smakens altare. Svåremotståndligt och ett självklart soundtrack till en rejäl fest.

Det hörs att det här kommer att gå fullständigt överstyr live. Så här på skiva blir det, trots att det bara handlar om dryga 40 minuter, lite för mycket av det goda. Mitt intresse svalnar lite mot slutet. Ändå sitter jag här och hoppas få en chans att se trion live. Då kommer bröderna från Utopia att komma till sin fulla (i ordtes samtliga bemärkelser) rätt.