Skillnaden mellan något förträffligt och förfärligt är inte sällan precis lika liten som skillnaden mellan uttrycken är i text. I John Maus fall finns det inte utrymme för några mellanlägen. Hans säregna domedagsdunkla elektroniska släpp har inte bara tänjt på gränsen för vad som egentligen är populärmusik men också gett upphov till en hel del […][...]

LA-bandet Foster the People har gjort en ganska perfekt sommarskiva. Jag vet inte hur Torches kommer att låta när almanackan visar oktober, men förmodligen ungefär som Bag Raiders, Peter & the Magician, Mitzi och Is Tropical, för att nämna några. Namn som under de senaste månaderna gjort mycken grovgöra, men knappast kommer att gå till […][...]

Our Love to Admire. I ärlighetens namn så har jag få, för att inte säga noll minnen av Interpols tredje album. Även om man både då och nu visste ungefär vad som komma skulle. Interpol är inte direkt ett band hågade att byta linje, även om man efter inspelningen av detta misstänksamt nog självbetitlade fjärde […][...]

På väg till festivalområdet bevittnade jag för första gången en fransk svensexa. Den bestod av ett gäng män på ett torg som gapade till högljudd handklappning. Brudgummen var utstyrslad som Super Mario och bar omkring på en likkista i miniatyr. Konserterna är koncentrerade till kvällarna så det är ett par timmars intensivt lyssnade och springande […][...]

Det var ett himla tjat om att Editors stulit Ian Curtis‘ kvarlevor från Interpol i kampen om bästa ”nya” postpunk/svartrock/whatever. Inget av banden blev tagna på något större allvar av någon som var någon (och äldre än 17 år 2005) och beskylldes mest för att vara ”Joy Division för massorna”. Massorna? Joy Division må ha […][...]

Jag tycker att nostalgi är överskattat. Det är något synnerligen unket över folk som inte kan släppa hur coola de var i gymnasiet, i lumpen eller på Emmabodafestivalen 1995. Nej, istället för att grotta ner sig ska man se till att den kommande dagen blir lika bra som det som varit. Carpe diem, som jag […][...]

Det är visst ingen hemlighet att Holiday Fun Club gillar Suicide och Joy Division. Lyssnar du på bandets debut är det definitvt ingen hemlighet. Det är inte utan att man undrar hur gärna de själva skulle vara just Suicide eller Joy Division. Och när de repetitivt skanderar ”we are modern, we are modern”, så undrar […][...]

Det finns de som tycker Interpol tappat något. Att något i deras identitet gått förlorat nu när de gjort låtarna större med vidare arrangemang. Stråkar, piano och fler instrument vidgar Interpols musik men gör bandet sämre menar dessa kritiker. Inte jag. Tvärtom, nu låter de nog mer som de tänkt från början. Interpol ger mig […][...]