Skillnaden mellan något förträffligt och förfärligt är inte sällan precis lika liten som skillnaden mellan uttrycken är i text. I John Maus fall finns det inte utrymme för några mellanlägen. Hans säregna domedagsdunkla elektroniska släpp har inte bara tänjt på gränsen för vad som egentligen är populärmusik men också gett upphov till en hel del starka åsikter om just Maus skapelser är popmusik överhuvudtaget.

Om vi för en stund bortser från den mer filosofiska aspekten av frågan har Maus med We Must Become The Pitiless Censors Of Ourselves tagit ett par rejäla steg mot något som på åtminstone en Maus-skala skulle kunna kallas lättillgängligt. Han gör det genom att låta sina älskade vintage-synthar nu även musikaliskt närma sig de årtionden som de skapades för. Ur mörkret glimrar gång efter annan de vackraste och mest inbjudande av melodikrokar till som kontrast till den täta murriga omgivningen. En omgivning där Maus dova inte sällan förvrängda, mumlande röst finns med som en ständig påminnelse om vad det är man egentligen lyssnar på.

Hur märklig den kombinationen än kan verka eller kanske just därför kräver We Must Become The Pitiless Censors Of Ourselves uppmärksamhet. Det finns något i diskrepansen mellan uttryck, sound och känslolägen som lockar och sedan vägrar släppa taget. Några gånger är kitschpolisen onekligen på väg att rycka ut men även om ickecovern av Body Counts Cop Killer och stunder där man mest börjar fundera på när egentligen Pet Shop Boys blev besatta av Ian Curtis osaliga ande är på gränsen väger new wave-fugor som Streetlight och inte minst Believer upp det flera gånger om.

Maus ställer med We Must Become The Pitiless Censors Of Ourselves återigen frågan vad som egentligen är populärmusik. Svaret, det är bara ditt.