Jag får frågan då och då. ”Vad gillar du för musik?” Snubblar oftast på svaret och hasplar ur mig ett: ”jag gillar bra musik.” Kanske inte så konstigt att jag ägnat en hel del tankeverksamhet åt att försöka definiera vad det är för sorts musik jag egentligen gillar bäst. Varje gång jag nått fram till […][...]

”Everybody’s rappin’ / and only few can flow”, konstaterade J-Live i Braggin’ Writes för några år sedan. Helt sant. Och få flyter bättre än Nasir ”Niggaz Against Society” Jones. Så har det varit ända sedan debuten 1994. Inför recensionen har jag levt med Nas fem tidigare skivor (ja, eller åtta, beroende på hur man räknar). […][...]

Sedan kollegorna Big Pun och Notorious B.I.G. lämnat byggnaden har Fat Joe sannolikt tagit över rollen som en av hiphopens fetaste rappare. I alla fall rent fysiskt. Han har dock aldrig riktigt övertygat mig. Förra skivan Jealous Ones Still Envy gjorde inget större intryck på mig. Trots att skivan bjöd på VM i tunga namn, […][...]

The Streets of New York var en av de första hiphoplåtar jag verkligen gillade. Det var mörkt och smutsigt, långt ifrån den musik jag lyssnat på tidigare. Men ändå jazzigt melodiöst. Förmodligen var det i Mats Nileskär-programmet Hip House jag första gången hörde Kool Genius of Rap och hans dåvarande kollega DJ Polo. Det var […][...]

Det finns få saker här i världen som är lika pinsamma som svensk hiphop. Allvar. Rappare som inte kan rappa och trötta beats. Försöker vara tuffa och hårda fast vi vet att det är mycket hårdare att ha en gitarr på magen. Texterna är pinsamma med en massa påhittade ord. Bara massa skryt om hur […][...]

Under de tre och halvt år som dagensskiva.com har funnits har Busta Rhymes hunnit släppa tre fullängdare. Fem om man räknar de två samlingarna. Dessförinnan tryckte han ut ytterligare tre album under lika många år. Det är en utgivningstakt värdig en Prince. Ända sedan Scenario har Busta varit en av hiphopens mesta sidsparkare. Han har […][...]

Att Snoop hade något riktigt stort på gång till sin första skiva i full frihet anade jag redan när jag hörde ”Tha Last Meal”, sista släppet på No Limit. Men aldrig någonsin hade jag vågat hoppas på det här. Snacket inför skivan har mest handlat om hur Snoop Dogg slutat att både röka på och […][...]

Tänk dig en massa rumpskakande bitches, forties, vräkiga lowriders, designersmycken i massor, solsken, Venice beach, pastellfärger, poolpartyn, g funk, basketplan i källaren och Hype Williams. Släng sedan ut allt det och möblera om scenen med nedgångna innerstäder, uteliggare vid brinnande tunnor, Last Poets, köer till socialen, snöglopp, bitande kyla och livstrött uppgivenhet. Allt fångat på […][...]

15 miljoner sålda skivor, får jag reda på i pressmaterialet. Förvånar mig inte ett dugg med tanke på att E. 1999 Eternal rusade rakt in på USA-listans förstaplats. Bone Thugs-n-Harmony är en av nittiotalets större hiphopakter och också en av de mer inflytelserika. När gruppen 1994 slog igenom med Thuggish Ruggish Bone skedde det med […][...]

De har varit med sedan 1996, men det är först nu Edberg, Goop och Agent Röd släpper sitt debutalbum. Frotté bygger nämligen inte vidare på arvet efter vare sig The Latin Kings ”I skuggan av betongen” eller Petter. Frotté hade redan börjat finna sin stil när dörrarna slogs in. Den har de sedan fortsatt att […][...]