Tänk dig en massa rumpskakande bitches, forties, vräkiga lowriders, designersmycken i massor, solsken, Venice beach, pastellfärger, poolpartyn, g funk, basketplan i källaren och Hype Williams.

Släng sedan ut allt det och möblera om scenen med nedgångna innerstäder, uteliggare vid brinnande tunnor, Last Poets, köer till socialen, snöglopp, bitande kyla och livstrött uppgivenhet. Allt fångat på grovkornig åttamillimetersfilm.

Välkommen till Planeten Anticon.

Anticon har gjort sig ett rejält namn på den alternativa underjordscenen och är lika mycket ett musikkollektiv som en etikett. Kollektivet består av åtta individer (Alias, Doseone, Sole, Jel, Odd Nosdam, Passage, The Pedestrian och Why?) som är lika mycket beat-poeter som rappare. De uppträder och spelar in såväl tillsammans som på egen hand och skivbolaget har även namn som Sage Francis på dagordningen.

Det finns mycket gemensamt mellan Alias och Themselves, som släppte The No Music. ungefär samtidigt. Båda akterna får dessutom skivbolagskollegan Sage Francis att framstå som lättrallad reklamradiopop. För musiken på The Other Side of the Looking Glass kräver sin lyssnare.

Please pass the ‘how are you’s’
I’m trying to prove a point to the walking dead
and use my songs as smelling salts
to get inside your head. Set off some introspect.
Welcome to my world of jesters,
the aforementioned and lost intellect.
Let’s play whose got it worst.

Alias programförklaring klaras av redan i Jovial Costume, första låten ut på The Other Side of the Looking Glass. Och ord finns det gott om. De sprutas ut i ett rasande tempo som ger lyssnare få chanser att hämta andan. Det är lika delar rap och poetry slam.

Alias går inte lika långt i sina ljudexperiment som Themselves (Doseone medverkar för övrigt i Opus Ashamed). Här hamnar orden än mer i fokus än hos etikettkollegorna.

Men med det inte sagt att Alias inte har varit på studiobesök i Art of Noises ljudkällare. Många gånger ger han sig in på Themselves territorium, som i Black Tea, Inspiration’s Passing och Pill Hiding. Då blir det triphop i skräckfilmskabinettet. Men den främsta skillnaden mellan Themselves och Alias är att Alias musik känns mer fokuserad, mer koncentrerad. Bara en sådan sak som att man i början av en låt kan ana sig till hur den ska sluta.

Alias blandar också nästan alltid ner mjuka och varma ljud i kaoset. Ett vemodigt piano, en diskret flöjt, en jazzig sax eller en vacker orgel ger musiken ytterligare en dimension. I Final Act mullrar en Tricky-bas i botten och i skivans starkaste ögonblick, Slow Motion People, knuffar stråkarna och scratchet nästan in låten i Portishead-land.

Som helhet är The Other Side of the Looking Glass en jämnare upplevelse än Themselves The No Music. Men topparna när inte riktigt lika högt och Alias röst är inte lika intressant som de hos Doseone och Jel. Det är dock fortfarande en fascinerande och tankeväckande upplevelse.

Men som sagt, köp det här på egen risk. Även om du är en av de som håller Sage Francis Personal Journals som en av årets skivor. Det är en utmaning, på många sätt.

Fast det är definitivt något för dig som fått en bling-bling-video för mycket.