Alibi Tom är Göteborgsbandet som i år släppte albumet this sleeping och som nyligen kommit tillbaka från en Europaturné. Här svarar Markus Göranson på frågorna: Vilket är årets album? Det vet jag inte än. För mig är bra album de som fortsätter växa och som håller i ett par år och det är först då […][...]

På gott och ont är den amerikanska musikscenen fylld till bristningsgränsen av pitchfork-hypade lo-fi-band, varav några är gör unik fantastisk musik, medan alltför många är medelmåttiga kopior av sina förebilder. Vilken skara Ganglians hör till kan jag till en början inte avgöra, men en första genomlyssning av Ganglians Still Living gör mig nyfiken. Skivans sound […][...]

Ungefär samtidigt som skribenter börjar tänka på sina årsbästalistor så dyker en sen nykomling upp. Han för oss försiktigt in på ett gulnat diskotek som sett sina bästa dagar. Han ställer oss på laminatgolvet, nött och klistrigt efter år av spillda sockriga drinkar. Där börjar han spela upp sitt epos Forget, ett verk fullt av […][...]

Det är inte ett förädlat sound man får på Archive 2003-2006. Det är inte ett sammanhållet album. Det är inte ens musik som var tänkt att ges ut. Enligt Fred Nicolaus text i konvolutet verkar det som om Department of Eagles egentligen aldrig gjort något som var meningen att det skulle ställas ut till föräljning […][...]

Kanadensiska The Acorn lyckas på sin tredje fullängdare No Ghost inte skapa en rytm eller ljud som sticker ut från bruset. Möjligtvis kan Slippery When Wet fastna för att det är en vacker låt. The Ghost i övrigt är indiekompetent tidsfördriv. Med musikaliska kopplingar till Great Lake Swimmers och arrangemang som ibland närmar sig Grizzly […][...]

Efter att på Jim i princip ha slipat bort alla kantigheter och helt omfamnat retrosoulen har Jamie Lidell på Compass återigen tagit ett steg mot den genrefusion han tidigare gjort sig känd förr. Men samtidigt som det i viss mån är en återgång är det också ett gigantiskt steg framåt. För sättet han blandar på […][...]

Men Beach House då? Under inledningen av det här året har Beach House varit mitt soundtrack. Året som hittills har kännetecknats av sällsynta mängder av snö och kyla. Väder som bespottas av gemene man men som är en gudagåva till de som gillar att pulsa runt i kall sockervadd, bygga barnförbjudna snöskulpturer och binda fast […][...]

Det har gått fyra år sedan Owen Pallett släppte He Poos Clouds under namnet Final Fantasy. Sedan dess har stråkarrangemangen till Beiruts The Flying Cup Club, samarbeten med Grizzly Bear och Alex Turner stått i vägen för en uppföljare. Owen Palletts förmåga att skapa högtflygande och dramatiska stråkarrangemang är för eftertraktade för att han för […][...]

Freddie Wadling The Dark Flower/Den mörka blomman Tvetydigheten i att vara artistsveriges mest ljusskygga personlighet och samtidigt en av de mest älskade artisterna är långt från självvald, men likafullt ett faktum. – Jonas Appelqvist Fever Ray Fever Ray Ingen kan som Karin. Känns som ett naturligt steg efter Silent Shout. Tills skivan släpps ordentligt tänker […][...]

Fever Ray Fever Ray Jag slås av det stora mörkret på Fever Ray:s självbetitlade debutskiva. Men jag är osäker på vad mörkret består av. /…/ Det långsamma tempot och de mörka malande tonerna. Även om det strös ut rikligt med lättare toner ovanpå anrättningen smakar det sorg. Det smakar uppgivenhet, förlorad kraft. Men även om […][...]