”This isn’t funky enough, Fred.” Gissa hur många gånger Larry Cohen, producenten och regissören bakom filmen Hell Up in Harlem, ångrat orden han sa till Fred Wesley 1973. Att säga att tiden gett Cohen fel är ingen överdrift. Vem minns filmen eller soundtracket idag? The Payback brukar ofta lyftas fram som Browns starkaste studioalbum (en […][...]

Jag börjar tro att Phoenix satt detta i system. Sedan debuten med United för nio år sedan fram till idag har det alltid varit två låtar på varje album som verkligen varit extra allt. Redovisning: Too Young & If I Ever Feel Better från United (2000) Everything Is Everything & Run Run Run från Alphabetical […][...]

När Leela James äntligen får ur sig ett andra album bryter hon mot så många tabun att det är lätt att tappa räkningen och svårt att inte imponeras. Att släppa ett coveralbum är kanske inte det skarpaste draget om man vill få tyckarfolket med sig. Att välja låtar som Betty Wrights Clean Up Woman, Rolling […][...]

Det Amanda Diva tillför hiphopen är äkta och respektabel kreativitet, med stora inslag av politik och rättvisa. Istället för att överanvända kommersiella medel såsom rymdskeppsbeat, autoune och sex/våld/knark-anspelningar som så många andra gör, ger Amanda Diva oss en fet streetkänsla, med tydliga old school-influenser. Det är fräscht. Amanda Diva växte upp i Los Angeles, men […][...]

Country Ways heter låten som är den andra att föräras en video från Damn!:s senaste album Let’s Zoom In.[...]

Frågan är om inte Timbuktu är en av de svenska artister som tydligast insett albumets betydelse för den egna inkomsten. På något vis är det svårt att inte se att han ser det som en flyer för nästa turné. En ursäkt att ge sig ut på vägarna och en provkarta för att få lite nytt […][...]

För drygt två veckor sedan startades en av många ”lista de 100 bästa”-listorna som passerat revy i dagensskivas forum sedan starten. Den här gången handlade det om Bra samplingar i bra låtar, särskilt med fokus på soul, funk, disco och hiphop. Det fick mig, förutom nöjet att åter stifta bekantskap med mycket musik man snudd […][...]

Infernaliskt James Last-piano uppspeedat med en synthesizer. Jag tänker osökt på Brian De Palmas Phantom of the Paradise (som av någon outgrundlig anledning ska bli uppdaterad för 2000-talet) eftersom ljudbilden känns lika bisarrt overklig och psykedelisk som det vackra dramat om en pianovirtuos som får sitt ansikte deformerat av en kokande vinylgryta. Fylld av hämndbegär […][...]

Att The Bamboos både känner och fullt ut behärskar funken har de redan med all tydlighet visat på tidigare släpp och Side-Stepper är inget undantag. Samtidigt känns titeln också väldigt passande då de stundtals tar ett rejält kliv bort från den patenterade New Orleans-funk de tidigare briljerat med. Inte så att de som funkfantomerna i […][...]

Jag trodde ganska länge att Damn!:s tredje skulle bli den svenska motsvarigheten till D’Angelos trea. Aldrig bli av. Men här är albumet nu. Det heter Let’s Zoom in. Och det är väl värt fyra år av outhärdlig väntan. Första singeln I’m Not Going to Live Another Day Without You Girl är som väntat inte särskilt […][...]